Restips: Höga kustens världsarv

Höga kusten utsågs till världsarv år 2000 tack vare områdets speciella landhöjningsgeologi. Ingen annanstans i världen kan man så tydligt se effekterna av den fortfarande pågående landhöjningen, som startade förra istiden och har varit fem meter de senaste 500 åren.

Höga kusten är en rätt avgränsad del, från Höga kustenbron upp till kustområdet nordost om Örnsköldsvik och en bit inland. Det finns grottor utmed hela kustremsan, bland annat på 105 meters höjd på Mjältön.

Författaren och Augustpristagaren Bo R Holmberg är barnfödd i Ångermanland och väl förtrogen med Höga kusten. Han är bestämd i sin åsikt.

– För mig är Höga kusten lika med Skuleberget.

Det 294 meter höga Skuleberget tornar upp sig väster om E4:an, drygt tre mil norrut från den pampiga entrén via Höga kustenbron. Vi börjar vid friluftsteatern vid Skulebergets fot med att övervara genrepet av teaterföreställningen Mordet i Klingre, byggd på en autentisk, lokal mordhistoria där svärfar, pådriven av sin hustru, dödar dotterns misshagliga man. Bo R Holmberg har delvis skrivit om föreställningen från en av sina tidigare teaterpjäser.

I teaterstyckets paus ges annan spänning: flera klättrare som klänger i rep utmed bergssidans stup. Hu! Men klättrare säger att det är tryggare att klättra – med säkerhetssele – än att gå stigen.

Vi prövar ändå stigen upp till den berömda grottan på 160 meters höjd. Det verkar vara en enkel match, en trevlig utflykt på fin grusstig – till att börja med. Den idylliska vandringen förändras snart, det blir brantare och smalare, vassa, stora och höga klippblock ger knappt plats för fötterna. Frågan är om det var så klokt att gå med vanliga sandaler och handväska.

– Vägen neråt är mycket värre, tröstar mötande dam.

Visst ja, man ska ner också! På en avsats en bit nedanför grottan kan jag sitta och gruva mig för nerfärden. Så hörs orientalisk musik uppifrån och en korpulent indier kommer sorglöst flanerande, i kostymbyxor och snörskor som ser hala ut. Kan han, kan jag!

Om Skuleberget och dess grotta finns många skrönor om oknytt och oförklarliga händelser. Bo R Holmberg berättar sin historia om bergets sju rövare som stal får från bönderna trots att de betalade tionde till rövarna. Men så lyckades en nyinflyttad bybo lura rövarna som drevs ner i havet och drunknade. Fortfarande, när det har regnat tre dagar, kan man se Rövarguldet glittra i berget.

– I en tid när det inte ens fanns stearin-ljus är det inte konstigt att man lite till mans upplevde och fantiserade om onaturliga väsen, säger han.

Det enklaste sättet att ta sig upp till Skulebergets topp är förstås att ta den 1 075 meter långa linbanan. Från bergets sydsida finns också möjlighet att vandra upp längs slalombacken och fira med fika och hisnande vyer från Toppstugans restaurang.

Redan vid Höga kustenbron skyltas det för sevärda bilvägar i världsarvsområdet. Södra slingan ut mot kusten leder till den första idylliska badstranden vid Hörsång. Strax därefter går det inte att motstå frestelsen att göra en fyra kilometer lång avstickare till det första fiskeläget vid Berghamn. Sik och lax finns i en obemannad kyl, pengarna lägger man i en box intill.

I Lidebro norr om Ramsta tvärstannar vi för en skylt om sikrullar och färska hjortron. Leif Boman med hustru Asta och dotter Helen driver café, loppis och museum med föremål från pappans gamla lanthandel.

– Då var det flera anställda, säger Leif och guidar runt i övervåningens rum fyllda med allt från plåtburkar och brodertråd till gamla landskapsdräkter och reklamskyltar.

Södra slingan leder så småningom tillbaka till E4:an, men vid Nora fortsätter den norra slingan. Nordingrå är den närmaste stora knutpunkten.

Kommunen har 52 sjöar, 52 berg och 52 byar. Och ett Mannaminne, mastodontkonstverket där paret Barbro och Anders Åberg i åratal har samlat föremål och byggt upp en säregen miljö. Här finns gamla tågvagnar, flygplan, installationer och kunskaper att inhämta. Mannaminne blir större för varje år, turisterna är många, entrén frivillig och kålpuddingen utmärkt.

Strax intill ligger det som lär vara Norrlands mest fotograferade hus, ett naturslitet grått tvåvåningshus, där man inte oväntat säljer tunnbröd.  

Ett givet mål är Bönhamn med sina klippor. Rena vykortet. Här finns loppisbod, strandkrog, fina stugor vart ögat än når och två gubbar som diskuterar hur mycket smultron de plockat.

Efter lite velande bestämmer vi att avstå en båttur till Högbondens fyr. Annars är det raskt gjort, fyra turer dagligen, tur & retur 150 kronor. På ön finns möjlighet till både kost och logi i den gamla fyrvaktarbostaden.

Nästa fiskeläge blir Norrfällsviken, med många renoverade sjö- och fiskebodar som nu är sommar- och ibland åretruntboende. Där träffar vi ”Höga kustens siste fiskare”, Erik Rune Wedin. Han sitter utanför sin sjöbod och minns det hårda livet till sjöss, hur de fiskade strömming och lax halvvägs till Finland och att det inte gick att livnära sig på fisket till slut.

Höga kusten förknippas naturligtvis med surströmming och då är det Ulvön som gäller. Båtar utgår bland annat från Mjällomlandet och framför allt från Köpmanholmen strax söder om Örnsköldsvik. Köpmanholmen är livligt frekventerat sommartid med hårt bokat vandrarhem och välbesökt restaurang.

Surströmmingens historia får vi oss ändå till livs i världsarvets nordligaste utpost. En mil nordost om Örnsköldsvik längs E4:an skyltas det för Skeppsmalen, ett fiskeläge med dramatiska klippor och ståtlig fyr.

I en cafébyggnad finns surströmmingsmuseet inrymt. Ute på gården får ovana besökare en föraning om vad det handlar om, en tunna som man förutsätts sniffa i för att känna på lukten.

Röda Ulven var störst med 400 000 burkar surströmming per år. Fram till 1920 var färsk strömming en delikatess som endast kustbor åtnjöt. Det tog för lång tid att frakta fisken för att den skulle kunna hålla sig fräsch. Förr drack man svagdricka eller mjölk till surströmming. I dag är det mest öl och om det ska vara snaps ska det vara renat eller Norrlands Akvavit, det är experterna eniga om.

På vägen tillbaka söderut koncentrerar vi oss på världsarvsområdets inland, alltså väster om E4:an. Vid Ullångers kyrka viker vi av mot Nordbogård med café och bageri. Vilket bröd! Vi smäller i oss pariservåfflor och kanelbullar vid bageristugknuten sedan vi språkat lite med unga bagerskan Veronica Lindqvist som bakar sladdkakor, lite sladdrigt tunnbröd. Gården var för övrigt Ullångers sista självhushåll.

Sedan raka spåret in till centralorten Ullånger och Skogs-Hildas ekologiska bageri. Där står folk i kö och hoppar av iver att få beställa. Då är det bra att vara rätt mätt så att inte hela semesterkassan går åt: ett prisbelönt spisbröd och en surdegslimpa hamnar i shoppingkorgen.

Längre söderut vid Gallsäter tar vi av för att köra gamla E 4:an. Förr identifierades ofta Höga kusten med Sandöbron som också den utmärkte sig på sin tid genom att 1943–1964 vara världens största betongbro i ett spann, 264 meter. Under byggandet av den första Sandöbron störtade gjutformen för spannet samman på eftermiddagen den 31 augusti 1939 och 18 arbetare förolyckades. Det fick inte särskilt stor uppmärksamhet då andra världskriget utbröt dagen därpå.

Vid södra brofästet ligger det legendariska och k-märkta Wästerlunds konditori, där undertecknad sökte – men inte fick – sommarjobb sent 60-tal. Det är samma skylt, samma inredning (väggar klädda med ljusgrön vinyl) och, verkar det som, samma bröd.

I verandan hänger porträtt med autografer och datum för besök av celebriteter som Olle Björklund, Monica Zetterlund, Gunnar Sträng och Zarah Leander.

Det är också ett svenskt arv att vårda.