Schwarzwald, den svarta skogen. Över åttio procent av den sydtyska delstaten Baden-Württemberg. Mäktig. Mörk. Och ett paradis för de som gillar att vandra. Eller bara se natur.
Här härskar det vilda. Med en natur i frihet. Rådjur, örnar. Fågelkvitter. Syremättat frisk luft. Utsikten är stundtals milsvid. Hänförande. Nästan obebyggt. Tyst, utom suset från träden. Här rinner Donau upp. Mitt i detta ligger Baiersbronn, snuddande nära både den schweiziska och franska gränsen. Tidigare en ganska fattig ort vars invånare som smålänningarna såg Amerika som det förlovade landet för sådär hundra år sedan, numer lika välmående som de flesta andra tyska platser. Här kom jag att tillbringa några dagar ivrigt vandrande bland träd som tillåts åldras i en okultiverad miljö som invånarna med rätta är omåttligt stolta över. Andra valde att cykla. Oavsett vilket är naturen lika fantastisk.
De små vattenfallen kastar sig över branterna och har under århundranden besegrat berget. Grävt raviner med sitt kristallklara iskalla vatten. Skapat en flora där ormbunkarna frodas bland ängsblommor förvillande lika de vi finner i Mellansverige. Men här sträcker sig bergen uppåt mot himlen. Lite drygt 1400 meter som mest, i söder något lägre.
Även de mossbeväxta träden strävar allt längre uppåt. De flesta skogar vi ser idag är kraftigt kultiverade även om vi inte förstår det då allt ser ut på samma sätt. Här pågår ett projekt i nationalparken där skogen inte alls rörs utan helt får sköta sig själv sedan åtskilliga tiotals år. För kort period för att återskapa det ursprungliga där träden är väsentligt olika i ålder men längre än att det ska se ut som vilken skog som helst. Ändå ser vi träd som är 200 år eller äldre. Sex generationer har sett dem. Redan när folk utvandrade till Amerika var de hundra år. En ny flora håller på att ta form, guiden berättar entusiastiskt om alla svampar som breder ut sig, tjugo nya arter upptäcktes när parken nyligen anställde en expert.
Insprängt i grönskan finns de gamla klostren. Som ruiner ibland, som pietetsfullt restaurerade kulturarv i andra fall. Husen är alltid oklanderligt skötta. Fasaderna lika perfekta som örtagården invid husknuten. Den olåsta cykeln lutad mot staketet. Blir en fantastisk inramning till utsikten.
På bergsbranterna vid vägarna klingar korna. Det är märkligt att de kan hålla sig kvar. Här och där syns de typiska sydtyska husen där du kan få alldeles färsk mjölk som inte processats på något sätt. Sån mjölk du kanske minns från en svunnen barndom men som numer är förbjuden i Sverige. Kanske en ostskiva från det egna osteriet. Här lever både människor och djur i harmoni med naturen.
Rådjuren skymtar i skogsbrynet. Lite skyggt men ändå inte. Murmeldjuren är lite mer svårupptäckta. De blir en del av helheten medan en cykel långsamt gnirkar sig förbi på den smala vägen. Bilen parkeras längre ner i dalen.
I den här miljön ligger Baiersbronn, en liten ort med 14 000 invånare. Nej det är snarare nio orter utspridda i ett pärlband. Mittertal, Obertal, den mittre och övre dalen. Många fler stadsdelar förstås. Hotellen är numer många, restaurangerna än fler. Michelinstjärnorna extremt många. Ingen annanstans är de så många i förhållande till befolkningsmängden. Åtta totalt fördelade på tre restauranger, två med tre och en med två. Även övriga restauranger har fantastisk mat lagad på lokala råvaror. Och öl förstås, även den extra god. De små bryggerierna finns i nästan oräkneligt antal. Den tyska öltraditionen går inte av för hackor även om andra länder hävdar ännu äldre och mer omfattande tillverkning. Men i Tyskland finns renhetslagen som säkrade kvalitén och förbjöd onödiga tillsatser i öl. Även det är tyskarna omåttligt stolta över. Kanske världens äldsta livsmedelslag med anor från 900-talet, formellt från 1516. Tyskarnas vintradition frodas några mil norrut i Rhen- och Moseldalen så det är inte långt bort.
Jo, i den här miljön är det ett paradis att vandra.
De små vattenfallen kastar sig över branterna och har under århundranden besegrat berget. Grävt raviner med sitt kristallklara iskalla vatten. Skapat en flora där ormbunkarna frodas bland ängsblommor förvillande lika de vi finner i Mellansverige. Men här sträcker sig bergen uppåt mot himlen. Lite drygt 1400 meter som mest, i söder något lägre.
Även de mossbeväxta träden strävar allt längre uppåt. De flesta skogar vi ser idag är kraftigt kultiverade även om vi inte förstår det då allt ser ut på samma sätt. Här pågår ett projekt i nationalparken där skogen inte alls rörs utan helt får sköta sig själv sedan åtskilliga tiotals år. För kort period för att återskapa det ursprungliga där träden är väsentligt olika i ålder men längre än att det ska se ut som vilken skog som helst. Ändå ser vi träd som är 200 år eller äldre. Sex generationer har sett dem. Redan när folk utvandrade till Amerika var de hundra år. En ny flora håller på att ta form, guiden berättar entusiastiskt om alla svampar som breder ut sig, tjugo nya arter upptäcktes när parken nyligen anställde en expert.
Insprängt i grönskan finns de gamla klostren. Som ruiner ibland, som pietetsfullt restaurerade kulturarv i andra fall. Husen är alltid oklanderligt skötta. Fasaderna lika perfekta som örtagården invid husknuten. Den olåsta cykeln lutad mot staketet. Blir en fantastisk inramning till utsikten.
På bergsbranterna vid vägarna klingar korna. Det är märkligt att de kan hålla sig kvar. Här och där syns de typiska sydtyska husen där du kan få alldeles färsk mjölk som inte processats på något sätt. Sån mjölk du kanske minns från en svunnen barndom men som numer är förbjuden i Sverige. Kanske en ostskiva från det egna osteriet. Här lever både människor och djur i harmoni med naturen.
Rådjuren skymtar i skogsbrynet. Lite skyggt men ändå inte. Murmeldjuren är lite mer svårupptäckta. De blir en del av helheten medan en cykel långsamt gnirkar sig förbi på den smala vägen. Bilen parkeras längre ner i dalen.
I den här miljön ligger Baiersbronn, en liten ort med 14 000 invånare. Nej det är snarare nio orter utspridda i ett pärlband. Mittertal, Obertal, den mittre och övre dalen. Många fler stadsdelar förstås. Hotellen är numer många, restaurangerna än fler. Michelinstjärnorna extremt många. Ingen annanstans är de så många i förhållande till befolkningsmängden. Åtta totalt fördelade på tre restauranger, två med tre och en med två. Även övriga restauranger har fantastisk mat lagad på lokala råvaror. Och öl förstås, även den extra god. De små bryggerierna finns i nästan oräkneligt antal. Den tyska öltraditionen går inte av för hackor även om andra länder hävdar ännu äldre och mer omfattande tillverkning. Men i Tyskland finns renhetslagen som säkrade kvalitén och förbjöd onödiga tillsatser i öl. Även det är tyskarna omåttligt stolta över. Kanske världens äldsta livsmedelslag med anor från 900-talet, formellt från 1516. Tyskarnas vintradition frodas några mil norrut i Rhen- och Moseldalen så det är inte långt bort.
Jo, i den här miljön är det ett paradis att vandra.
Mer från Husbil & Husvagn
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.