Restips: Lövstabruk

Vi är i norra Uppland, en mil från Östersjökusten. Den genuina 1700-talsmiljön i den bruksmiljö som omger mig känns komplett med inte bara den parkomgärdade herrgården och den charmiga men dock enklare miljön för arbetarna efter bruksgatan. Jag befinner mig i Lövstabruk, en gång Sveriges största järnbruk och mitt i en kulturbygd där den skicklige Louis de Geer byggde ett imperium.

Men Lövstabruk är bara ett av de 25 vallonbruk som visar en unik del av svensk industrihistoria. Redan på 1500-talet fanns ett enklare bondebruk vid Lövstabruk och vid århundradets slut anlades kronobruket. Det var i denna miljö som Louis De Geer på 1620-talet anlade Lövstabruk eftersom det redan fanns en del kunskap men även Österbybruk och Gimo bruk utvecklades och hit skedde en omfattande invandring av valloner i samband med utvecklingen av järnhanteringen. I närliggande Dannemora bröts järn men kunskapen stod de erfarna vallonska järnarbetarna för.

Till den gryende stormakten Sverige skedde redan strax före sekelskiftet 1600 en del arbetskraftsinvandring  på initiativ av hertig Karl och Welam de Besche med bruksägaren Louis de Geer, en skicklig köpman och företagsledare i Amsterdam, som finansiär. Vallonerna hade sedan mycket lång tid tillbaka sitt ursprung i södra och sydöstra Belgien samt i angränsande delar av Frankrike. Eftersom Ardennerna innehöll rikligt med järnmalm utvecklades redan på 1400- och 1500-talen metoder för järnets utvinning och bearbetning och det var denna nedärvda yrkeskunskap som Sverige ville åt och som kom att kallas vallonsmidet. Då de vallonska områdena led av arbetslöshet och de svenska bruken lockade med goda löner kom ett tillräckligt stort antal att flytta hit för att skapa en ny industrigren. Invandringen startade till bruken i Östergötland, exempelvis Finspång och Godegård men då Louis de Geer arrenderade bruken i norra Uppland, ökade omfattningen i början på1620-talet. 1643 köpte De Geer bruken och samtidigt flyttade han till Sverige. Efterhand frågade allt fler bruk i Bergslagen efter vallonernas yrkeskunskap och järnhanteringen har blivit synonymt med svensk industriutveckling.

Men själva bruket har också en intressant historia. Det var vid Louis De Geers död 1652 som Lövsta övertogs av sonen Emanuel och det var under dennes tid fick bruket den strikt utlagda plan som i stora drag är bevarad. 1719 drabbades större delen av bebyggelsen av en brand men Charles De Geer återuppbyggde bruket efter samma mönster som tidigare. Herrgården med flyglar uppfördes dock i sten men i liknande stil som den nedbrända karolinska herrgården av trä även om parken fick behålla sin 1600-talsutformning.

Det är från detta återuppbyggnadsskede som större delen av övrig bevarad bebyggelse härrör, bland annat arbetarbostäder, kapell,kontor och förvaltarebostad. I kapellet finns den märkliga orgel som byggdes av Johan Niklas Cahman. Av industribebyggelsen finns tyvärr ingenting bevarat då vallonsmedjan vid bruksdammens norra ände revs kort tid efter järntillverkningens nedläggning 1926.

Lövstabruk blev 1730 fidekomiss (egendomen får inte styckas) och var därför oförändrad i familjen De Geers ägo till 1986 då Stiftelse Leufsta, bildad av Uppsala läns landsting, länsstyrelsen Uppsala universitet, Tierps kommun och familjen De Geer, inträdde som ägare. Herrgården, vars interiörer är orörda, fungerar nu som museum.

I Lövstabruk har många konstnärer sina ateljéer vilket visas i utställningar och genom försäljning från våren till tidig höst. Man kan även besöka det intressanta Leufstaarkivet där mycket material om brukens historia finns samlat och året runt kan du boka guidade visningar i bruket. Lövstabruk är ett unikt stycke svensk historia och en fantastisk upplevelse som du skall kombinera med en rundtur bland fler bruksorter!