Restips: Kuriska näset

Den lilla färjan som går oförskämt ofta tar bara några minuter och medan jag väntar går tidningsförsäljaren runt och erbjuder mig obegripliga nyheter. Jag befinner mig i Klaipeda och är på väg de fem milen till Nida på Kuriska näset. Kuriska näset är den smala landtungan, mellan några hundra meter och upp till fyra kilometer bred, som sträcker sig söderut från Klaipeda till den ryska enklaven Kaliningrad. Men halvvägs på landtungan, vid ryska gränsen, kommer man inte förbi den förfallna gränsstationen om man inte har ansökt om visum i förväg så i det här fallet vänder jag om för att köra samma väg tillbaka till Klaipeda.

Det här världsarvsklassade sommarparadisets sandstränder har i långa tider stått högt på önskelistan för badhungrande turister och är den södra delen av det som ofta kallas för Östersjöns riviera. Nidas vackra gator visar med all önskvärd tydlighet upp att området har tillhört Tyskland i 700 år men i samband med andra världskrigets slut kom lite öststatskänsla in när Sovjet ockuperade området eftersom landtungan har stor strategisk betydelse. De numer renoverade färgglada charmiga husen har klart tyska drag och ytterligare några mil söderut finns Kaliningrad som på den tyska tiden hette Königsberg och har varit huvudstad i Preussen så det tyska arvet är starkt. Nida ligger inåt bukten och är inte så utsatt för vind som man kan tro då sanddynerna ut mot Östersjön växer sig höga och utgör en vindbarriär. Att området kunnat stå emot den ständiga erosionen får tillskrivas generationer av outtröttliga invånare. Trots att skogen avverkades och sanden fick fritt flöde har projekt med skogsplanteringar och pålning givit goda resultat. 

Hela området har minnen från den tid då fisket var den dominerande näringen och det finns lämningar från vikingatiden. Men för att hitta de första bosättningarna får vi gå ytterligare bakåt då området var bebott bara under den varma årstiden. Idag finns det otaliga bryggor där lokalbefolkningen ofta står och fiskar i det allteftersom renare vattnet. 

Landtungan hyser intressant och unik natur och bland mycket annat sevärt Europas största koloni av skarvar, de beräknas vara 4000, något som effektivt tagit död på all växtlighet. De sedan 200 år döda tallarna sträcker sina kala grenar upp mot himlen i ett fiskluktande märkligt sterilt landskap. Att förmedla känslan är närmast omöjligt så det bästa är att bege sig ut på den trätrottoar som byggts för att komma ut i detta speciella område, någon annanstans att se något motsvarande på finns inte i vårt närområde.

I Joukrante ligger en plats kallad Häxkullen där det i den gamla tallskogen står mängder av träskulpturer i alla möjliga motiv och storlekar. Bland annat finns här en tre meter lång drake och riddare som skyddar en jungfru i ett litet slott. Överlag finns det mycket konst i de små orterna som du inte bara skall passera utan stanna till i en liten stund.

Det är absolut värt att åka dessa tio mil tur och retur och med lite planering och tur kan du skaffa det dyra ryska visumet för att komma ut mot den Polska gränsen.