Norrbyskär: Här står träbaronens idealsamhälle kvar

De gamla arbetarbostäderna skiner i solen. Väggar, tak, fönsterfoder, vindskivor, verandastaket – allt är vitt och grått. Men det är inte bara färgen som sticker ut. Byggnadsstilen är mer Amerika än Västerbotten och de 22 husen står på en enda lång rad och utstrålar att allt är uttänkt in i minsta detalj.

Med tanke på platsen, 15 minuters färjeresa från Norrbyn, åtta kilometer från Hörnefors, fyra mil söder om Umeå, blir den spikraka gatan ännu mer märkvärdig.

Här på Norrbyskär har ingen varit fast boende sedan 70-talet. Numera är den lilla ögruppen en lummig sommaridyll.

Lugnet avbryts tillfälligt när turist­tåget Dotto åker gatan fram. Husägarna verkar lagom förtjusta men är vana och vinkar tillbaka. Tåget är ett av få motorfordon på skären. Avstånden är korta, max någon kilometer, och man tar sig runt till fots eller med cykel. Vid färjeläget finns rymlig p-plats. Från tågets sprakiga högtalarsystem hörs en guide som försöker överrösta den högljudda motorn. Ord som ”sågverk” och ”träpatron” går att uppfatta men det mesta dränks av motorljudet. Ändå ger rundturen en utmärkt överblick.

Efter en halvtimme stannar tåget vid det gamla maskinhuset från 1894, den enda industribyggnaden som är bevarad, nu för tiden ett museum som mer lågmält berättar den märkliga och för många okända historien om Norrbyskär. 

Före 1890 var dessa skär inte bara obebodda utan ansågs som odugliga. Träpatron Frans Kempe såg dock någonting i de steniga kobbarna och köpte skärgården utanför Norrbyn från byamännen för 10 000 riksdaler. Han hade en plan.

Det var en tid när sågverken i Norrland gick på högvarv och industrin förändrades i grunden. Den nya ångsågen var en revolution som gjorde sågverken oberoende av vattenkraft. Plötsligt kunde verksamheten flyttas till kusten och göras mer storskalig. 

Mo och Domsjö AB, där Frans Kempe var verkställande direktör, ville förstås hänga med i utvecklingen. Bolagets vattensågar hade blivit omoderna och behövde ersättas av en ångdriven. Frågan var bara var den skulle förläggas. 

Flera platser diskuterades men Frans Kempe fastnade för Norrbyskär. Läget gjorde att timmer kunde flottas från flera älvar, havsvinden skulle hjälpa att torka virket, hamnen kunde ligga skyddad och berggrunden passade perfekt att bygga på.

Den isolerade platsen såg Kempe som en fördel. Arbetarna skulle vara ”urståndsatta att skaffa sig rusdrycker och förstöra sina pengar på dumheter”. Inget skulle få störa visionen om en effektiv samhällsmaskin där allt kretsade kring sågen.

Sedan gick allt fort. 1891 påbörjades förvandlingen och fyra år senare stod där ett modernt industrisamhälle. Första stocken sågades 1895.

På museet finns en nedskalad modell av 1920-talets blomstrande Norrbyskär som är lätt att dröja sig kvar vid. Det är svårt att förstå att det är samma öar som i dag. Överallt fanns byggnader och virkesupplag. Sågverket kom att bli Europas största och som mest bodde här 1 400 personer.

Själva sågen låg vid ena änden av huvudgatan, skolan och kyrkan vid den andra. Timret kunde magasineras mellan skären och dras upp till såghuset. Spånet transporterades bort med linbana och virket åkte på en upp till fem meter hög järnväg med svag lutning ned till brädgården.

Förutom bostäder och allt som hade med sågen att göra fanns affär, bibliotek, badhus, bakstugor, tvättstugor, hotell, restaurang, skomakare, skräddare, kafé, dansbana, kägelbana, skjutbana, föreningslokaler, idrottsplats (fotbollslaget spelade hem åtta distriktsmästerskap), torn för backhoppning och senare en biograf. En hel liten värld.

Bostadshusen finns fortfarande kvar och till skolan kommer många ungdomar på sommarläger. Det mesta av industrin är dock borta, även om det går att se genomruttna kajer lite varstans och några stenfundament från järnvägens högbana.

Det mest spektakulära spåret av sågverksepoken upplevs bäst med kajak, som kan hyras från museet (halvdag 250 kr). Bara några paddeltag från bryggan finns en klunga med gamla pråmar som i dag ser ut som spökskepp. Av en slump har dessa placerats så att det finns ett smalt paddlingsstråk mellan skroven. Hög äventyrsfaktor och kanske något som borde marknadsföras hårdare. 

På håll hörs surrandet från en traktor som förbereder den stora saneringen, en dyster påminnelse om att dessa öar är några av Sverige giftigaste. I marken finns förhöjda halter av dioxin, ursprungligen från träskyddsmedel. Fram till våren 2024 ska Umeå kommun forsla bort 27 000 kubikmeter förorenad jord. Så länge man inte har direktkontakt med jorden ska det dock inte vara någon fara.

Kvar finns också förvaltarbostaden på Stuguskär, det fina skäret där tjänstemännen bodde, och i stallängan intill finns möjlighet till övernattning. Något oväntat är vi de enda gästerna, trots rimliga priser och högsäsong. De flesta besökarna stannar över dagen men nog finns skäl att sova över, inte minst med tanke på museets ambitiösa restaurang och pubkvällar. 

Sanningen att säga finns inte överdrivet mycket att göra men det är också en del av tjusningen. Om inte annars kan man promenera till den obemannade kiosken med självservering av kaffe och varmkorv. 

För barnfamiljer finns Lilla Norrbyskär med miniatyrer av byggnader på ön och en klätterlabyrint som ska efterlikna de gigantiska brädhögarna från förr. Den senare smäller högt hos de med spring i benen. 

På museet säljs en keps med trycket ”The utopia of Norrbyskär” och det är ofta så Norrbyskär brukar framställas, som ett mönstersamhälle.

Inte helt utan fog. Arbetarna fick relativt bra lön och gratis boende. Det var knappast tal om någon lyx men standarden var hög för tiden och elektriciteten kom tidigt. Socialförsäkringar, pensionskassa, odlingsjord, ved, sjukvård och utbildning för barnen var andra förmåner.

I gengäld krävdes skötsamhet och lojalitet mot bolaget som fritt kunde bestämma mängden arbete. Bolaget var emot fackföreningar och den som sa emot sattes på nästa båt till fastlandet. Inte helt idealiskt.

1952 var sagan om sågverket all. Ångmaskinerna hade blivit omoderna och när sågen lades ned försvann samhället nästan lika snabbt som det kom. Efter några årtionden hade alla boende lämnat. Det fanns planer på ett öfängelse à la Alcatraz men det blev inget och Norrbyskär fick leva vidare som ett stillsamt semesterparadis. 

Men varför är husen vita? Det hade Frans Kempe bestämt. Han tyckte att det skulle bli dystert med rött och att det ljusa skulle passa ihop med björkarna längs huvudgatan som han själv beslutat att plantera.  

Allt var uttänkt in i minsta detalj.