Restips: Våren i Grekland

Grekland – civilisationens vagga och gudarnas boning, men också en plats där våren är underbar. Börjar du planera din resa redan nu så kan du se fram emot ljuvlig försommargrönska, ett blått hav och den värme vi ofta får vänta alltför länge på i Sverige.

Till att börja med vill jag påpeka att en del av de vägar jag har valt att köra på är både kurviga och smala. Det är därför en fördel att antingen vara en van resenär eller ha ett smidigt fordon. Samtidigt upplever jag den grekiska trafiken som lugnare än i exempelvis Italiens där vägarna också kan vara smala. Så låt upptäckarglädjen få övertaget för tar du det bara lika lugnt som grekerna i trafiken är vägarna inget problem.

Min resa gjordes i april och att byta ut snön och de obefintliga plusgraderna i Sverige mot mer än tjugogradig värme i Grekland var inget svårt beslut.

Jag börjar min upptäcktsfärd i Aten där utforskning av den gamla stadsdelen Plaka hägrar. Plaka ligger alldeles nedanför det majestätiskt placerade och världsarvsklassade Parthenontemplet från år 438 f Kr. Stadsdelen vimlar av turister, restauranger, souvenirbutiker och fantastiska små gränder där lummiga platser öppnar sig. Dessutom ligger den grekiska bouzoukimusiken som en ständig ljudkuliss över området vilket ytterligare förstärker den speciella atmosfären.

Aten med sina ungefär tre miljoner invånare är Europas sydligaste huvudstad på fastlandet och kan dessutom ståta med att vara en av världens äldsta fortarande bebodda städer med en minst 3 400 år gammal historia. Och vad kan vara bättre än att sätta sig ner, njuta av värmen och få nationaldrinken ouzo serverad tillsammans med gurka, rädisor och oliver som doppats i olivolja med lite salt. Jag lovar att det är gott! Aten gör även skäl för betydelsen av sitt namn: solen. Jag bara njuter av situationen, men min upptäckariver får mig ändå att längta vidare för att se mer av Grekland.

Min längtan stillas redan nästa morgon. Morgonrusningen är inte kaotisk men tillsammans med skyltarnas obegripliga bokstäver finns det skäl att vara uppmärksam. Jag förlitar mig som vanligt på kartan när jag far västerut mot halvön Peloponnesos. Jag har inte GPS utan alltid två kartor, en mycket detaljerad i bokform samt en i större skala för bästa översikt.

Innan jag har kommit till halvön Peloponnesos ska Korinterkanalen passeras. Det är ett enormt bygge där man kan blicka ner över fartygen som i makligt tempo glider fram mellan de upp till 87 meter höga vallarna som bara ligger 21 meter från varandra. Den imponerande kanalen går mellan Korintiska viken och Saroniska bukten men det är knappast någon ny konstruktion. Redan år 67 påbörjade Kejsar Nero bygget men kanalen stod färdig först 1893. Därmed får även byggtiden anses imponerande.

Jag fortsätter vidare söderut på kurviga och kustnära vägar längs Saroniska bukten och överrumplas av helt fantastiska vyer. Små samhällen ligger som pärlor efter kustbranterna och vita båtar guppar i det intensivt blå vattnet. Tillsammans med de vackert rosa träden ger det en svårslagen färgprakt. Jag kommer på mig själv med att sitta och utropa upprepade ”Wow!” efter varje kurva. Och kurvorna är många.

Det är som att åka på alpvägar som aldrig tar slut och jag njuter till fullo även om vägen har sina överraskningar. Att köra på de här vägarna är fantastiskt men samtidigt krävs viss uppmärksamhet på annat än utsikten. När den söta intensiva doften av de blommande apelsinträden slår in genom det öppna fönstret blir det ett nytt ”Wow!” och ett kort stopp. Värmen känns perfekt för min del, varken för varmt eller för kallt. 

Trafiken är måttlig den här tiden på året då den stora turistsäsongen ännu inte har börjat. Fast även under högsäsong kommer alltför få turister till det här underbart vackra området, vanligast är att turisterna nöjer sig med öarna i Egeiska havet.
Den sydligaste punkten på den östligaste av de tre uddarna på Peloponnesos närmar sig och jag vänder norrut men följer fortfarande kusten. Det märkliga är att de underbara vägarna med sin utsikt aldrig tycks ta slut. Jag rundar viken och är återigen på väg söderut, nu på den mittre udden. Att kustvägen är bland de vackraste vägarna jag någonsin färdats på tar inte bort min nyfikenhet på fortsättningen.

Hela Peloponnesos lyssnar till namnen av historiska platser. Jag stannar till en stund i Tripoli, vars namn betyder tre städer, och som var en viktig plats i frihetskriget i början av 1800-talet.  
Nästa anhalt blir den kortlivade huvudstaden Stemnitsa. Att en stad bara har varit huvudstad i 24 timmar måste vara svårslaget. Jag får för mig att byta ut den smala tvåfiliga och inspirerande kurviga kustvägen utan vägrenar mot nästa kategori mindre vägar. Mindre vägar än så här finns inte utsatta på min detaljerade karta och de existerar inte alls på översiktskartan. Vägarna är mycket smala och liknar en asfalterad grusväg. Jag tvingas stanna till när en herde föser sin fårhjord över vägen och när några hundar lojt masar sig fram. Här verkar det som om tiden står still och jag har inte en tanke på vad klockan har blivit.
Vid ett tillfälle kommer jag till ett litet torg där vägen verkar ta slut. Jag blir tvungen att fråga mig fram inne på en väldigt lokal taverna där en äldre grekisk man pekar upp mot en gränd när jag frågar efter Sparta. Efter ett tag känner jag igen den grekiska stavningen av Sparta på en undangömd skylt. Här blommar schersmin, nerium, syrener, äppelträd och de ständigt återkommande intensivt rosa träden som ingen lyckas tala om för mig vad det är. 
Utsikten mot havet har bytts ut mot en snöklädd bergskam och det är återigen osannolikt vackert men på ett annat sätt. Det 2 407 meter höga och snöklädda berget Taygetos dominerar utsikten när jag senare stannar för natten.

Morgonen bjuder på perfekt värme och lätta skyar. Jag tar mig återigen, efter att ha besökt en del av Spartas rika kulturarv, söderut mot sydspetsen på Peloponnesos västligaste udde. Jag fortsätter på de spännnande småvägarna och det visar sig att vägvalet tar tid. Hastighetsskyltarna talar sitt tydliga språk: 20.
Den vackra naturen fortsätter oförtrutet när jag närmar mig Pylos norrifrån. Innan dess kör jag ner mot Voidokilias, en buktformad strand som rankas som en av världens vackraste. Här i Messenien är det vackra ingen bristvara. Området är vida känt men ändå är det få turister i området. Bara i Messenien sägs det finnas 17 miljoner olivträd förutom otaliga vingårdar. Jag tar mig tid att besöka en av dessa vingårdar innan jag vandrar runt i Pylos gränder. Jag förärar även Arsenoifontänen, Greklands största amfiteater, ett besök innan jag intar en grekisk måltid på en restaurang med utsikt över den naturligt skyddade hamnen där många flottor fått se sig besegrade.

Olympia några mil norrut står också högt på min önskelista över platser att besöka. I skuggan av Greklands högsta berg Olympos på 2 917 meter, där guden Zeus regerade, hölls de olympiska spelen var fjärde sommar mellan 800 f Kr och 400 e Kr. Det här är Greklands största arkeologiska plats och den ligger underbart vackert. En rekommendation är att stanna och besöka monumenten och de museer som finns här.
Min resa fortsätter upp till Peloponnesos nordvästra del och jag siktar på Patra där en tunnel under Patrabukten, den västra delen av den vik som slutar med Korinterkanalen, gör det smidigt att komma över till fastlandet. 
Jag blir uppriktigt förvånad över att vägen är så smal och inte alls ger sken av att sluta i en modern tunnel, snarare i någon ny liten by. Vägen slingrar sig genom de mindre samhällen jag passerar och även om utsikten mot Korintiska viken finns kvar så är just den här vägen något rakare, om än bara något, jämfört med de tidigare jag åkt på.
Väl genom tunneln och några euro fattigare kör jag ut mot västkusten. Det är inte långt till Igoumenitsa där färjan mot Korfu avgår. Jag kommer upp från bergsmassivet och stannar för att blicka ner mot den lilla vackra staden i bukten. Färjorna går tätt, oftare än en gång per timme, och tar ungefär halvannan timme på sig.
Åter på fast mark märks det att Korfu har en annan historia än resten av Grekland. Eftersom Korfu har haft mycket kontakt med Italien genom århundradena, till och med stått under italiensk överhöghet, präglas arkitektur och kultur av detta.
Den sex mil långa och tre mil breda ön är bördig och skiljer sig markant från öarna i Egeiska havet. 

Korfus natur domineras av det 900 meter höga berget Pantokrator. Höjdrädda avråds från de stupnära vägarna där husen ser ut att kunna störta ner i dalen vilken sekund som helst. Utsikten från toppen är bedårande och sträcker sig förutom över Korfu även en bra bit in över fastlandet och södra Albanien. Så här högt uppe i bergen finns även en del kloster men det är inte lätt att ta sig upp för dessa små vägar för större ekipage.
Jag stannar en stund vid ett kloster innan jag på den vindlande vägen kör tillbaka mot orten Korfu. Jag njuter av den annorlunda miljön men längtar tillbaka till fastlandet efter min utforskning av ön.

Resan fortsätter mot Ioanina som ligger oerhört vackert i skuggan av Pindos nationalpark. Naturen är helt olik den på Peloponnesos men präglas även här av ett snöklätt berg, nu är det berget Pindo i barrskogsmiljö. Vägarna genom nationalparken är alplika och till och från varnas för hjort, men även för varg och björn. Något som jag spontant inte skulle förknippa med Grekland. Men naturen här är visuellt inte långt ifrån Alpernas natur. Små stenbroar böjer sig över floderna och vägarna fortsätter att slingrande följa de stupande bergssidorna. Platån börjar på ungefär 1 000 meter och når upp mot 2 200 meter.
Det är inte långt till gränssjön mellan Grekland, Albanien och Makedonien. Jag följer den norra gränsen mot Bulgarien. Här är både natur och kultur annorlunda mot det jag tidigare sett. Jag vänder sedan söderut till Alexandropolis där mitt svaga sinne ger efter och jag tar nattfärjan till ön Lesbos som nästan snuddar turkiska fastlandet.

Efter åtta timmar landar jag i en hamnstad mycket tidigt på morgonen och sätter mig på ett kafé och njuter av rykande färskt bröd tillsammans med en kopp kaffe medan jag beundrar soluppgången. Resan går sedan vidare längs en naturskön väg som kantas av den typiska doften av pinjeträd. Målet är Mythelene, födelseorten för ouzo. Lesbos är inte alls likt Korfu som jag besökte tidigare och jag ångrar inte för ett ögonblick mitt andra öbesök. 
En annan favorit under min upptäcktsfärd i Grekland är det världsarvsklassade Meteora inte långt från Aten. Här finns sex berömda kloster som ligger högst upp på några sandstensklippors toppar. Meteora betyder fritt översatt ”mitt i himlen” och det verkar som en närmast övermänsklig uppgift att ha fått upp byggnadsmaterialet till dessa magnifika platser. På bergstopparna fick de religiösa vara i fred, ville de inte ha besök så drog de bara upp sina rep så att ingen kunde nå dem. Utsikten över dalen är minst sagt hänförande.
Sist men inte minst rekommenderas staden Delfi där oraklet höll seanser under antiken. Historien gör gällande att oraklet kunde spå framtiden och detta kan möjligen ha berott på svavelhaltiga ångor som försatte oraklet i trans. I skuggan av det 2 500 meter höga berget Parnassos njuter jag av en otrolig utsikt medan jag inmundigar god mat tillsammans med en öl. 

Min resa i Grekland har varit en helt otrolig upplevelse och bland de absolut bästa resor jag någonsin gjort. Detta trots de ofta så smala och kurviga vägarna jag färdats på. Den tidiga våren, maten, dofterna, det genuina Grekland och inte minst alla vänliga människor har tillsammans skapat en upplevelse jag alltid kommer att minnas. &