Hisnande färd i Göta kanals slussar

Måste erkänna att jag aldrig har suttit med kartan framför mig och drömt mig bort till just Motala. Men det är ändring på det nu. 

Gång på gång under ruskiga höstdagar då vi sitter och tänker tillbaka på den senaste sommaren och resan utmed hela Göta kanal, landar både syn- och smakminne i den ljuvliga kvällen på Mallbodens vandrarhems ställplats. Färden dit var stressig och jag satt och störde mig på att så många långtradarförare hade tagit kväll vid bron över Stora Hammarsundet att vi inte kunde komma intill och ta bilder på den vidunderliga utsikten över Vättern i lödigt släpljus. 

Allt detta släppte när vi väl kom fram till Mallboden och begrep var vi skulle stå den natten. Snacka om smörigt kvällsljus! Snacka om ­bedårande miljö!

För att inte tala om den närmast vördnadsfulla känsla som uppstod när vi begrep att den ursnygga tegelmiljön på andra sidan kanalen var Motala Verkstad, ”verkstadsindustrins vagga i Sverige” – och i högsta grad förknippad med Göta kanal-bygget.

Men det fick vi veta mer om dagen därpå; denna ankomstkväll ägnade vi åt att vingla runt som berusade och ta bilder på allt det fina samt inta årets ojämförligt godaste våffla, en superfrasig sak med skagenröra och löjrom som passade som hand i handske till den välkylda pinot gris från Alsace vi råkade ha med oss i husbilen.

Mallboden erbjuder bara fyra platser, placerade på en liten gräsbevuxen tunga mellan Göta kanal och en djup fartygsreparationsdocka. 

Den goda nyheten är att platserna är bokningsbara, så med god framförhållning kan vem som helst komma åt denna exklusivitet. Då går det också att pricka in någon av alla de aktiviteter som körs på vandrarhemmets uteservering: ­Öppen scen, trubadur eller quiz.

Om västra delen av kanalen domineras av ett böljande vackert jordbrukslandskap och stopp vid gulliga slussvaktstugor, så är östra delen den mer spännande, mer tekniska. 

Detta erfar vi tämligen raskt när vi åker med turbåten Kung Sverker från Motala till Borensberg och kommer till nedstigningen i sjön Boren.

En fallhöjd på 15,3 meter låter kanske inte så mycket för en alpin utförsåkare, men med en båt känns det hisnande, tro mig! När stäven på Kung Sverker slickar den första ­slussporten och vi som åker med bara ser en sjöyta framför oss i slutet av en tvärbrant nerförsbacke, då får pulsklockan mycket att stå i. Men stadigt och lugnt tar vi oss ner genom fem slussar innan vi seglar ut på en blank sjö och kan utnyttja överfarten till att äta en delikat laxlunch.

Kaptenen underhåller oss med Göta kanal-historia under tiden. Berättar att redan biskop Brask på 1500-talet tog upp frågan om en vattenväg som skulle förena Östersjön och Västerhavet, men att det dröjde 300 år innan Baltzar von Platen såg till att delen mellan Vänern och Östersjön blev verklighet. Då hade Trollhätte kanal hunnit före.

Göta kanalbolag fick sitt säte i Motala, och det var runt kanalbygget som Motala Verkstad skapades för att leverera komponenter och tekniskt kunnande till projektet. De vackra, ursprungliga lokalerna mittemot Mallboden är i dag museum, medan dagens Motala Verkstad har nya lokaler sedan 1968.

Det är vid båtturens slutdestination Borensberg kanalens kanske mest ikoniska vy, Göta hotell finns. 

Frågan är hur många turistbroschyrer genom alla år som har prytts med en bild av det röda hotellet med namnet och knutarna i vitt.

Efter vårt halvtimmesstopp nära hotellet hamnar samma bild i ett antal mobilkameror och sociala medier, i det här fallet en hel del tyska. De tyska passagerarna på båten är bra för vår egen upplevelse, konstaterar vi, för med tiden har vi blivit lite hemmablinda och blasé, så det piggar upp med alla hänförda utrop över vackra miljöer och tekniska finesser.

Efter att ha åkt tillbaka till Motala med Kung Sverker och skiftat över till husbilen återvänder vi till Göta hotell och äter senare en middag med plocktallrik (kom ihåg laxen …) och trevligt vin, medan vi bläddrar igenom gästboken och hittar namn som Yvonne Lombard, Kim Anderzon och Janne ”Loffe” Carlsson, för givetvis bodde filmteamet som gjorde Göta kanal 1 här.

Själva går vi den korta sträckan över till Kaffeteriets ställplats och kryper till kojs i lilla plåtisen för att smälta dagens båttur, den dramatiska OS-finalen i fotboll och två läckra måltider. Även här har vi bokat i förväg, för trots att man tar emot 45 husbilar är det ofta fullsatt. Inte konstigt med tanke på kanalläget och den fina servicen. Våra läsare valde Kaffeteriet till Årets Ställplats 2015

Nästa etapp ska ta oss till Söderköping, och på vägen dit har vi flera matnyttiga stopp att göra. Eller nyttiga och nyttiga – det ena är Cloettas fabriksutförsäljning i Ljungsbro där vi fyller på vårt förråd av mandelbiskvier att ta med till vårt hem som är i Frankrike och betar av listan med medskick från andra svenskar i förskingringen. Hade ingen aning om att Polly-­missbruket var så utbrett.

Men dessförinnan har vi inhandlat fräscha fruktjuicer i Brunneby ­Musteris välsorterade butik i utkanten av Borensberg, så det jämnar ut sig rent näringsmässigt.

Nästa anhalt skulle egentligen bli Bergs slussar, där den längsta slusstrappan finns, men nu har det vackra vädret dragit sig tillbaka till förmån för ett ihållande störtregn, så vi konstaterar att vi redan har sett Bergs slussar och kan avvara den sju slussar långa trappan den här gången. Det stör oss lite att vi därmed missar utställningen av utrangerade slussportar som finns uppställda på marken i all sin ståtlighet; det måste vara en häftig installation, men får upplevas en annan gång. 

Då ska vi också testa Claudia’s gastrobar och glass i Vreta kloster som serverar spansk mat och gör det där goda randiga kaffet, bombon. Låter lovande.

Söderköping hade vi väl ungefär samma nollade uppfattning om som Motala innan vi kom dit. Den är numera laddad med plus. Kanske delvis för att regnet upphörde och molnen sprack upp när vi kom dit, men också för att det verkligen är en söt stad med charmiga låga trähus, den pampiga parken runt Brunnshotellet och en lång kaj utmed Göta kanal där det ryms en hel radda med butiker, caféer och restauranger. Så vad kan då gå fel? Inget, om ni frågar mig! 

Med en alldeles för hektisk resa utmed Sveriges största byggnadsverk i ryggen är en stilla promenad på kajen för att titta på båtar, shoppa lite smågrejer i butikerna och smaka en lokal hantverksöl precis vad vi orkar med.

Som en extra avskedssalut på vår resa visar det sig vara dixiejazz på en av pubarna i hamnen och vi står och lyssnar en lång stund innan vi nöjda släntrar tillbaka till Korskullens camping och tar kväll i sista sekunden innan regnet börjar vräka ner igen.

Vi knappar fram Lovin’ Spoonfuls ”Rain on the roof” på Spotify och bara njuter.