Första parkett till Cykelvasan – med plåtis

Egentligen börjar allt flera månader tidigare då min man och hans barndomskompis bestämmer sig för att köra Cykelvasan tillsammans. Men allt tar en vändning med förskräckelse när kompisen vurpar med cykeln en månad innan och måste ställa in – och det gäller även oss, eftersom han står för stugan i Sälen.

Eller vänta, varför inte låna redaktionsplåtisen, Karmann Davis 620?

– Vi skulle kunna fricampa vid startområdet, föreslår maken.

Sagt och gjort. Dagen före loppet hämtar vi plåtisen och börjar rulla riksväg 70 mot Borlänge. Jag är totalt oförberedd och har inte kollat någonting. Inte var parkeringen ligger, inte om vi får stå där, inte några alternativ. Jag ser framför mig att allt kommer sluta som i en Jaques Tati-film, med att vi vaknar mitt i starten omgivna av en hord med övertaggade tävlingscyklister.

Efter några timmar närmar vi oss startområdet i Sälen och allt fler P-skyltar dyker upp som visar var man får campa. Det känns som om man får stå nästan överallt. I backarna till höger om vägen som blickar ut över Västerdalälven, på de stora parkeringarna till vänster. Man behöver verkligen inte oroa sig för att inte ha någonstans att stå. Men vi väntar med att bestämma oss. Först ska vi till Lindvallen och hämta ut nummerlappar.

När vi ändå svänger runt i de trakterna passar vi på att kolla in Skistars ställplats. Den ligger bara ett stenkast från Experium och är ett bra alternativ för den som vill ha el. Och även om det är en halvmil till starten så går det nerför – bara att susa för de som ska cykla i fädernas spår. Men det kostar 530 kr per dygn kring cykelvasan, mot 320 kr andra dagar, plus el. Sommartid ser det ut som en grusgrop och är nog mysigare på vintern, men fräscht servicehus finns.

Så vi står fast vid fricampings-tanken. Rekar lite på vägen tillbaka, men fastnar för en plats vi sett redan på väg in i Sälen. Den ligger alldeles bakom starten, intill älven. Nära, men ändå tillräckligt långt bort för att vi inte ska bli störda när allt drar i gång morgonen därpå.

Kvällen är ljuvligt ljummen, men det tycker knotten med så vi äter middag inne i plåtisen, med dörren öppen och myggnätet på plats. Fältet fylls på mer och mer, men just där vi står är det lugnt. Vi har några 100 meter till starten och nära till bajamajorna.

Nästa morgon brakar allt loss och jag promenerar bort mot starten. Det här året, 2022, firar det traditionella Vasaloppet 100-årsjubileum. Det var 1922 som världens största skidtävling till minne av Gustav Eriksson Vasas flykt undan danskarna, drygt 400 år tidigare, drog i gång. För 13 år sedan fick den sällskap av Cykelvasan i augusti. Då cyklar de tävlande samma bana som skidåkarna kör på vintern.

Stämningen är på topp. Folk hänger ut ur sina husbilar och pratar, högtalarna spelar modern dalamusik med Marit Bergman och Mando Diao – och alla verkar glada. Högtidliga barn lotsar nya grupper tävlande till starten var femte minut och jag ser Mats susa i väg tillsammans med sin grupp.

Nu återstår bara att ta plåtisen till Mora – och hitta en parkeringsplats där. Det känns som om det kan bli svårt när stan är full av cykelvasabesökare. Min tanke är också att stanna till på någon av de platser utmed Vasaloppsvägen där man kan se cyklisterna fara förbi och hålla utkik efter min utsände i spåret.

Det visar sig vara svårt. Jag är inte först ut på den ganska kurviga och backiga vägen. På många ställen är det stoppförbud och vid sjöarna mellan Risberg och Evertsberg är det fullt på rastplatserna. För den som bara vill se på loppet måste Evertsberg naturcamping vid Skeppshussjön vara perfekt, med ett underbart sjöläge och gångavstånd till banan.

Så jag fortsätter. Att stanna till i någon av orterna på vägen hade förstås varit ett alternativ, men nu vill jag bara vidare. Jag passerar Evertsberg, Oxberg och Gopshus och rullar till slut in i Mora. De sju milen har tagit en dryg timme. Jag håller till vänster i Mora och svänger till vänster igen strax efter kullen där Anders Zorn förevigat den unge Gustav Eriksson Vasa.

Här ska det finna flera parkeringar som tar emot personbilar klass 2. Jag skymtar husbilar in till vänster, men fortsätter till vägs ände. Där, intill Tingsnäsbadet, ligger en enorm parkering. Jag glider lätt in på en plats med sjöutsikt som dessutom är gratis. Här får man stå i tolv timmar, så det finns gott om tid att ta emot vid målet och ta ett dopp efteråt.

Vad gör man sedan då? När båda tagit sig från Sälen till Mora, med cykel respektive plåtis, solen skiner och alla är nöjda med sin insats. Jo, först tar man sig till Gammelgårdens trädgårdscafé Nyfiket utanför Rättvik för en fika. När vi är där spelas ingen musik, men fikabrödet är gott och miljön fantastisk. Sedan beger man sig ut på jakt efter en plats att fricampa vid Siljan.

Vi svänger in genom Leksand och kör vidare. Vid Fornby långbrygga finns en plats för husbilar, men det är överfullt. Så vi fortsätter, Hjulbäcksvägen och in på Siljansvägen. Här ska det finnas många fricampingplatser enligt Park4Night. Ljuvliga ställen precis vid den solglittrande sjön. Men varje gång vi saktar in kan vi konstatera att någon eller några andra hunnit före.

Till vår stora glädje hittar vi till slut en plats som gjord för små plåtisar. Det är en smal passage, där man får trixa sig ner mellan trädgrenarna ner till liten båtplats. Vi hinner precis ta den före ett tyskt fordon, som besviket får fortsätta på jakt efter annan plats för natten.

Efter folklivet i Sälen och Mora är det perfekt att avsluta Dalaresan där, på en öde strand med solnedgång över vattnet. Kan det bli bättre?