Rapport från ljuva livet i Italien

Under fyra dagar är vi i Toscana och testkör nya Laika Kreos L 5009, märkets senaste premiumbil. En åtta meters halvintegrerad skönhet med Aldevärme och lyxig vit skinnklädsel.

Det senare gör mig lite nervös, ljus klädsel på platser där man ska sitta och äta har alltid den effekten på mig. Men snyggt är det och luktar gott dessutom. Just nu känns allt härligt, när vi parkerat för natten på en lantlig camping i de toskanska bergen, komplett med trevlig ägare och höns som värper ägg man kan köpa till frukost.

Men det började mindre bra.

Låt mig säga så här: Boka aldrig in en fakirflight, alltså en plågsamt tidig flight, den sista söndagen i mars. Det är jobbigt nog att behöva gå upp 4:15 på morgonen för att åka till Arlanda. När det i själva verket är 3:15 på grund av övergången till sommartid blir det i det närmaste tortyr. Framför allt är det onödigt att vandra runt jetlaggad när man bara rest inom Europa. Första dagen då vi övernattar i Florens (inte en husbilsvänlig stad) försvinner som i en dimma.

Att vi tar flyget ner beror på att vi ska hämta upp vår lånehusbil i Laikas fabrik i San Casciano in Val di pesa strax utanför Florens. Min kontakt Roberto har lovat att vi ska få den klockan 10 på måndag förmiddag.

Klockan 11 står vi fortfarande och väntar och börjar få slut på samtalsämnen. När den äntligen dyker upp visar det sig att Andrea som ska göra genomgången av funktionerna bara pratar italienska och min skolitalienska från 1980-talet är inte så stark på husbilstermer. Det är inte Robertos engelska heller, så det blir några förvirrade ögonblick innan vi kan köra i väg.

Det blir dagens första ”ah, vad skönt”. Vår lånekreos rullar mjukt på motorvägen. Enda störningsmomentet är ugnen som skramlar och jag tackar min lyckliga stjärna att jag har med några extra handdukar som kan fixa det.

Jag har aldrig tidigare sett sambandet mellan landets vägar och de väldigt små bilar italienarna älskar så tydligt. Det började på vägen in till Florens, som stundtals var så smal att det bara gick att köra åt ett håll – och då fick man vänta på sin tur vid trafikljus. Nu när vi ska handla mat med Kreosen blir det ännu tydligare. 

– Jag vet inte om jag vågar föreslå en affär i närheten, säger Roberto. Jag är rädd att ni inte ska lyckas ta er därifrån.

Jag som precis skrivit en artikel om ett engelskt par som fastande med sin husbil mellan två hus i en by utanför Grenada, hör en liten olycksbådande melodislinga i huvudet. Lyckligtvis har vi varit i trakten förut och Mats, fotograf och make, kommer ihåg en stormarknad med rejäl parkering. Ändå får vi trixa lite för att parkera – och komma därifrån.

Men italienska mataffärer, vilken dröm de är. Jag handlar pizzabitar med tomater och någon baconliknande skinka, väljer slumpmässigt tre spännande ostar och lokalt tillverkad färsk pasta. Vi lyckas till och med köpa en t-shirt till Mats, som bara fått med sig merinoull till ett land som har 15–20 grader den här tiden på året.

Och nu står vi här på Agricamping Podera Poggio ai Pini. En i hast ihoprafsad ställplats, med toalett och dusch i baracker på den toskanska landsbygden. Men med ljuvliga pinjeträd som skuggar och ett lantligt lugn. Och en viss charm. Duschkabinerna är dekorerade med blomslingor och innanför dörrarna till toalettbåsen finns fakta om Toscana – för den som vill sitta i fred och läsa en stund.

Här sover vi gott i natt. Imorgon fortsätter färden.