Hon året runt-bor i husbilen: "Första vintern frös allt”

Det var den kallaste december på åratal. Aftonbladet skrev:

”Ovanligt kall december i år”. Mitti rapporterade: ”Stockholms kallaste decembertemperatur på nio år”.

Inte den bästa månaden att börja sitt liv som vinterboende i en gammal husbil i Sverige. Det märkte Kerstin Carneroth, som bott permanent i sin Dethleffs i bara något halvår, ganska snart.

– Jag var lite naiv och tänkte att jag fortsätter fricampa hela vintern. Jag hade ju inte gjort det här på hemmaplan. Jag tillbringade förra vintern i Sydeuropa och där är det ju tillräckligt varmt, säger hon.

Från början var planen att sitta ut vintern i Skåne, men omständigheterna tvingade henne tillbaka till hemstaden, Stockholm. Väl där fick hon snart ge upp tanken på fricamping. Men inte bara på grund av kylan.

– Det är inte tillräckligt ljust på vintern i Sverige. Solcellerna laddar inte bodelsbatterierna, säger hon. Det visste jag ju, men hade ändå inte riktigt tänkt på. Det är enklare att stå på el över vintern och kunna ansluta ett element som värmekälla.

Att stå på gasol och dieselvärmare var alternativet. Men att ständigt fara fram och tillbaka för att byta gasol och fylla på diesel, nej det ville hon inte. Alltså rullade Kerstin motvilligt in på Rösjöbaden camping i Sollentuna i början av december. Det visade sig vara ett bra beslut. Kopplad till en elstolpe, med servicehuset några steg bort där det finns toalett, dusch och diskbänk, har första svenska vintern gått bra. Hon har till och med klarat kölddippen i december, då det var 15 minusgrader som kallast.

Men inte utan missöden.

Det började med att gråvattentanken frös. På just den här bilmodellen ligger den under bilen, något Kerstin fått lära sig inte är idealiskt när kylan kryper under minusstrecket. Hon löste problemet med en balja i diskhon och att hälla ut vattnet i servicehusets kök.

– Men jag har fortsatt att borsta tänderna och låtit vattnet rinna ner i tanken. Gråvattentanken är så stor så det kommer inte att rinna över, säger hon.

Sedan frös även dricksvattnet. Då hämtade hon in vatten i en dunk som hon förvarade på diskbänken. En enkel lösning som fungerade bra just då.

Kerstin vill inte kalla sig praktiskt lagd, men hon är lösningsorienterad.

– Man får lösa saker vart eftersom de händer, konstaterar hon. Och jag har fått bli mer praktisk – och bättre på att be om hjälp när något händer.

För eländet var inte över med allt fruset vatten. Som en slags grand finale gick elen när hon satte in ett extra element, i ett sista försök att tina upp vattnet. Det var en större chock.

– Först var jag helt förstörd. Jag trodde först att jag hade förstört elsystemet i bilen, säger hon. Men det visade sig att jag hade bränt säkringen i stolpen. Det blev tydligen elavbrott på hela campingen… Och så lärde jag mig att det kan bli överbelastning.

Nu kan hon skratta åt hur fel det kan bli.

– För en tid sedan var det en man som sa till mig ”vi hade ett strömavbrott i början på december” och jag sa ”oj, det märkte inte jag, jag kanske inte var här då”…

När vi träffas har det hunnit bli januari. Tanken är att Kerstin ska berätta om sin vinter och att vi ska ta snöiga bilder på husbilen på campingplatsen. Men över natt har det blivit sju plusgrader och snön har smält bort. Kvar finns några smutsiga snöhögar, plus en massa is, vatten och gegga.

– Titta, säger Kerstin och pekar på ispölen. Här var det massor av snö i går. Men allt är bättre än 15 minusgrader. Det ska bli skönt när vintern är över. Jag tror jag kommer att uppskatta våren mer i år än jag brukar göra.

Campingen ger ett ödsligt intryck, trots att Kerstins husbil är långt ifrån ensam. Det är många som bor här över vintern, även om de flesta verkar föredra husvagn. Men ingen av dem syns till.

– Det är många som jobbar tillfälligt i Stockholm som bor här – och i den husbilen bor ett äldre par, men de har jag knappt sett, säger hon och när vi passerar en lite större Knaus.

Hon har inget emot att det är glest mellan människorna, utan känner sig trygg och hemma. Det är en känsla som vuxit sig starkare under det dryga året hon har bott i husbil. Numera tycker hon det är helt självklart att parkera lite avsides, bara det är upplyst. Hon vill inte ha beckmörker utanför fönstren.

– Jag är inte den oroliga typen. Men jag är lite mörkrädd. När det skymmer drar jag för gardinerna så att ingen kan se mig.

Kerstin trivs, även om det spritter i restarmen.

– Jag är nöjd med boendet och att jag stannade hemma i Sverige. Det har varit en utmaning, men att klara av det har varit spännande, säger hon.

– Men nu vill jag i väg!

Inne i husbilen är vattendunken och plastbaljan bortplockade. De behövs inte när det är plusgrader. Men värmefläkten står på, som alltid så här års. Det är ombonat, med personliga detaljer som fotografier och gamla vykort på väggarna. Det märks att bilen är ett hem och inte ett tillfälligt boende.

Men så var det inte från början.

När Kerstin köpte sin husbil, Vangelina, 2020 hade den ett helt annat syfte. Det var därför hon slog till på Dethleffsbilen från 1996, för det facila priset av 125 000 kronor.

– Jag köpte den som en weekendleksak. Om jag hade haft kunskapen jag har i dag hade jag valt en bil som var vinteranpassad – med vattenburen värme, dubbla golv och isolerade tankar. Men jag visste inte då att jag skulle bo i bilen, i Sverige, på vintern, säger hon.

Snarare var tanken att den skulle fungera på semester. Till exempel till Spanien, dit hon planerade att åka med en av sina vänner från Vanlife Sverige. Och det gjorde hon också. I sex månader var hon borta och njöt av livet i värmen.

– Från det att jag flyttade in i bilen kände jag ”wow, det är det här jag är ämnad för”. Jag älskade varje sekund!

Men framåt våren 2021 begav hon sig till Sverige för att återgå till sitt vanliga liv. Men inte riktigt. Under tiden i Spanien hade hon avslutat sin relation, så den enda bostaden hon hade var Vangelina. Det fanns med andra ord ingen anledning att flytta från bilen.

Alltså rensade Kerstin bland sina ägodelar och fortsatte att bo i sin husbil. På heltid. Sedan dess är den hennes hem. Lite oplanerat, men helt rätt.

– Om jag vetat att det skulle bli så här innan jag åkte till Spanien hade det kanske varit läskigare. Nu föll det sig naturligt. Och det är det bästa jag gjort, säger hon.

Hon vill inte tillbaka till ett traditionellt liv. Sitta och trängas på tunnelbanan och ständigt se samma husvägg från fönstren hemma. Samla på sig en massa prylar som hon aldrig använder. Nej, det är så här hon vill leva. Fri och obunden, med äventyret lurande runt knuten.

– Det är fantastiskt att åka runt och byta utsikt, säger hon.

Det är lätt att tro att husbilslivet är obekvämt och att Kerstin stundtals längtar efter större ytor och inomhuskomfort. I själva verket är det precis tvärtom. Hon vill bara tillbaka till husbilen när hon sover borta. Hon saknar skramlet från gasspisen. Den egna sängen. Att det är svalt på morgonen när hon vaknar.

– Jag sov en natt hos en kompis när jag kom hem från Sverige och trodde det skulle vara skönt. Men det var varmt, obekvämt och torr luft. Jag vaknade flera gånger och tänkte ”jag går och lägger mig i bilen”.

Kerstin har sällan värmen på under sommarhalvåret. Hon vill ha det svalt och har möjligtvis på sig ett par sockor för att inte frysa.

– Nu sover jag bara i trosor, med mitt varma täcke och min filt. Det skulle jag inte ha gjort förut när det bara är tio plusgrader.

När hon pratar om fördelarna med husbilsliv blir hon lite filosofisk.

– Man uppskattar saker mer. När man fyllt på färskvattentanken tänker man ”gud vad skönt”. Jag känner sådan tacksamhet för småsaker. När man måste anstränga sig mer blir belöningen större.

– Jag har vuxit som människa av att förstå att jag kan klara av det mesta, säger hon. &