Även om det då och då dyker upp fritidsfordon – främst husbilar – som är byggda för att vara helt gasolfria, så är ändå just gasolen det vanligaste drivmedlet för både värme och köksapparater. Gasol är dessutom ett mycket säkert drivmedel, under förutsättning att det hanteras rätt. Skall du till kontinenten hittar du uppgifter om de adaptrar du behöver i denna artikel.
Som bränsle till värme, spis och kylskåp, har gasolen många fördelar: den sotar inte vid förbränning och om förbränningen är fullständig – vilket den ska vara – så bildas inga andra ämnen än koldioxid och vattenånga. Gasolen har dessutom ett högt energiinnehåll, vilket gör att man så att säga ”får mycket med sig” i de två flaskor som normalt ryms i husvagnens eller husbilens gasolutrymme. Den energi man kan utvinna ur innehållet i en 11-kilosflaska, motsvarar ungefär energimängden hos 16 liter bensin eller dieselolja.
Vad är då gasol? Ja, egentligen handlar det om två sorters gas; butan och propan (det förekommer även blandningar av dessa gaser), som var för sig har lite olika egenskaper. I återfyllbara gasolbehållare – exempelvis våra vanliga 11-kilosflaskor – används uteslutande propan här i Sverige, medan butan är vanligt förekommande nere på kontinenten.
På engelska heter gasol Liquified Petroleum Gas. Gasol är alltså en petroleumprodukt, som vid normal temperatur kan förekomma som både gas och vätska. I rumstemperatur och vid vanligt lufttryck är gasol en gas, men om den komprimeras, vilket sker när den fylls i gasolflaskan, blir den en vätska.
Den största skillnaden rent praktiskt mellan butan och propan, ur camparens synvinkel, är vid vilka temperaturer respektive gas kan användas. Butan fungerar inte när temperaturen sjunker under nollstrecket, medan propan – i varje fall teoretiskt – klarar en temperatur på minus 43 grader.
I vätskeform tar gasolen lite plats. En 11-kilosflaska rymmer cirka 21 liter vätska som, när den kommer ut i fria luften, ger hela 5,3 m³ gas. Den expanderar alltså ungefär 250 gånger, när den ”släpps fri”.
Just denna stora volymökning är den främsta orsaken till att en gasolflaska aldrig får transporteras liggande. Skulle det, med stående flaska, läcka ut 0,1 deciliter gas i ett utrymme på 400 liter (ett normalstort bagageutrymme) så är denna gaskoncentration (0,025 procent) helt ofarlig. Men skulle det, med liggande flaska, läcka ut samma volym vätska så blir gaskoncentrationen drygt sex procent. Och när blandningen av gasol och luft ligger mellan två och tio procent, så är den både brandfarlig och explosiv!
”Explosiv”, tänker kanske några, och känner en rädsla varenda gång de använder gasolen i husvagnen eller husbilen. Men gasolen är betydligt mindre farlig än exempelvis bensin, som har en nedre explosionsgräns som är endast hälften av gasolens – det vill säga en procent gas/luftblandning.
För att man snabbt ska upptäcka ett eventuellt gasolläckage har man tillsatt ett starkt luktande ämne i gasolen – gasolen i sig är nämligen helt luktfri. Redan vid en halt av 0,4 volymprocent gasol i luften – alltså långt under den nedre brännbarhetsgränsen – känns lukten tydligt om ett läckage skulle ha uppstått.
Även under andra omständigheter är gasol ett säkert drivmedel. Skulle det till exempel börja brinna där gasolflaskan är placerad, så kommer naturligtvis trycket inne i flaskan att stiga mycket snabbt. Men alla gasolflaskor är konstruerade för att tåla ett övertryck på 30 bar, och för att bli godkända måste de klara ett sprängtryck som är tre till fem gånger större än det tryck de är konstruerade för.
Dock finns det ingen risk att trycket i flaskan ska nå farliga nivåer. Hopbyggt med flaskventilen finns nämligen en säkerhetsventil som öppnar redan vid ett övertryck på 24 till 27 bar, och detta övertryck uppkommer vid en upphettning till cirka 65 grader. Den utströmmande gasen fattar förvisso eld om det brinner i utrymmet, men någon explosionsrisk finns inte. Skulle sedan trycket sjunka igen (exempelvis genom att flaskan avkyls), så kommer ventilen att stänga helt så att gasolen slutar att strömma ut.
Som drivmedel är gasolen alltså både renlig, lätthanterlig och säker. Men den totala säkerheten beror till syvende och sist på dig som använder den. Om du behandlar gasolen, och hela gasolanläggningen, med respekt – men inte med rädsla – så finns det ingen anledning till oro.
Ta också för vana att årligen låta någon kunnig person göra en täthetskontroll och allmän översyn av hela systemet. Gör du detta upptäcks eventuella skador och förslitningar i tid, och du och din familj – liksom dina campinggrannar – kan leva tryggt och säkert.
Denna text är tidigare publicerad i tidningen.
Vad är då gasol? Ja, egentligen handlar det om två sorters gas; butan och propan (det förekommer även blandningar av dessa gaser), som var för sig har lite olika egenskaper. I återfyllbara gasolbehållare – exempelvis våra vanliga 11-kilosflaskor – används uteslutande propan här i Sverige, medan butan är vanligt förekommande nere på kontinenten.
På engelska heter gasol Liquified Petroleum Gas. Gasol är alltså en petroleumprodukt, som vid normal temperatur kan förekomma som både gas och vätska. I rumstemperatur och vid vanligt lufttryck är gasol en gas, men om den komprimeras, vilket sker när den fylls i gasolflaskan, blir den en vätska.
Den största skillnaden rent praktiskt mellan butan och propan, ur camparens synvinkel, är vid vilka temperaturer respektive gas kan användas. Butan fungerar inte när temperaturen sjunker under nollstrecket, medan propan – i varje fall teoretiskt – klarar en temperatur på minus 43 grader.
I vätskeform tar gasolen lite plats. En 11-kilosflaska rymmer cirka 21 liter vätska som, när den kommer ut i fria luften, ger hela 5,3 m³ gas. Den expanderar alltså ungefär 250 gånger, när den ”släpps fri”.
Just denna stora volymökning är den främsta orsaken till att en gasolflaska aldrig får transporteras liggande. Skulle det, med stående flaska, läcka ut 0,1 deciliter gas i ett utrymme på 400 liter (ett normalstort bagageutrymme) så är denna gaskoncentration (0,025 procent) helt ofarlig. Men skulle det, med liggande flaska, läcka ut samma volym vätska så blir gaskoncentrationen drygt sex procent. Och när blandningen av gasol och luft ligger mellan två och tio procent, så är den både brandfarlig och explosiv!
”Explosiv”, tänker kanske några, och känner en rädsla varenda gång de använder gasolen i husvagnen eller husbilen. Men gasolen är betydligt mindre farlig än exempelvis bensin, som har en nedre explosionsgräns som är endast hälften av gasolens – det vill säga en procent gas/luftblandning.
För att man snabbt ska upptäcka ett eventuellt gasolläckage har man tillsatt ett starkt luktande ämne i gasolen – gasolen i sig är nämligen helt luktfri. Redan vid en halt av 0,4 volymprocent gasol i luften – alltså långt under den nedre brännbarhetsgränsen – känns lukten tydligt om ett läckage skulle ha uppstått.
Även under andra omständigheter är gasol ett säkert drivmedel. Skulle det till exempel börja brinna där gasolflaskan är placerad, så kommer naturligtvis trycket inne i flaskan att stiga mycket snabbt. Men alla gasolflaskor är konstruerade för att tåla ett övertryck på 30 bar, och för att bli godkända måste de klara ett sprängtryck som är tre till fem gånger större än det tryck de är konstruerade för.
Dock finns det ingen risk att trycket i flaskan ska nå farliga nivåer. Hopbyggt med flaskventilen finns nämligen en säkerhetsventil som öppnar redan vid ett övertryck på 24 till 27 bar, och detta övertryck uppkommer vid en upphettning till cirka 65 grader. Den utströmmande gasen fattar förvisso eld om det brinner i utrymmet, men någon explosionsrisk finns inte. Skulle sedan trycket sjunka igen (exempelvis genom att flaskan avkyls), så kommer ventilen att stänga helt så att gasolen slutar att strömma ut.
Som drivmedel är gasolen alltså både renlig, lätthanterlig och säker. Men den totala säkerheten beror till syvende och sist på dig som använder den. Om du behandlar gasolen, och hela gasolanläggningen, med respekt – men inte med rädsla – så finns det ingen anledning till oro.
Ta också för vana att årligen låta någon kunnig person göra en täthetskontroll och allmän översyn av hela systemet. Gör du detta upptäcks eventuella skador och förslitningar i tid, och du och din familj – liksom dina campinggrannar – kan leva tryggt och säkert.
Denna text är tidigare publicerad i tidningen.
Vad är vad?
Läckagetest
Ett läckagetest görs vid det arbetstryck (30 mbar) som systemet är avsett för. Denna kontroll kan du göra själv med hjälp av en läckagetestare monterad i husvagnen eller husbilen (”Bubblar det inte så läcker det inte”). Du bör ta för vana att göra kontrollen varje gång du byter gasolflaska.
Täthetskontroll
En täthetskontroll görs med ett tryck på 100 mbar – alltså drygt 3 gånger så högt som arbetstrycket – med en speciell provningsutrustning och omfattar hela systemet, inklusive gasapparaternas kranar och tändsäkringar. Provet görs under 10 minuter, och under den tiden får trycket inte sjunka. En täthetskontroll, som dessutom ofta avslöjar svagheter som kan leda till framtida läckage, bör göras av fackman varje år.
Provtryckning
En provtryckning görs med ett tryck som är ytterligare 10 gånger så högt – alltså 1 000 mbar – och omfattar systemet fram till respektive apparats avstängningskran. En provtryckning görs på samma sätt som en täthetskontroll, och görs normalt bara vid nyinstallation eller större ombyggnad av systemet.
Bilprovningens kontroll
Bilprovningens kontroll är i princip ett läckagetest. Systemet utsätts för arbetstrycket under 10 minuter, och under den tiden får det inte förekomma något tryckfall. Rent matematiskt borde Bilprovningens kontroll pågå i 111 minuter för att vara lika ”avslöjande” som en täthetskontroll, och ändå skulle den inte avslöja svagheter som kan leda till framtida läckage.
Ett läckagetest görs vid det arbetstryck (30 mbar) som systemet är avsett för. Denna kontroll kan du göra själv med hjälp av en läckagetestare monterad i husvagnen eller husbilen (”Bubblar det inte så läcker det inte”). Du bör ta för vana att göra kontrollen varje gång du byter gasolflaska.
Täthetskontroll
En täthetskontroll görs med ett tryck på 100 mbar – alltså drygt 3 gånger så högt som arbetstrycket – med en speciell provningsutrustning och omfattar hela systemet, inklusive gasapparaternas kranar och tändsäkringar. Provet görs under 10 minuter, och under den tiden får trycket inte sjunka. En täthetskontroll, som dessutom ofta avslöjar svagheter som kan leda till framtida läckage, bör göras av fackman varje år.
Provtryckning
En provtryckning görs med ett tryck som är ytterligare 10 gånger så högt – alltså 1 000 mbar – och omfattar systemet fram till respektive apparats avstängningskran. En provtryckning görs på samma sätt som en täthetskontroll, och görs normalt bara vid nyinstallation eller större ombyggnad av systemet.
Bilprovningens kontroll
Bilprovningens kontroll är i princip ett läckagetest. Systemet utsätts för arbetstrycket under 10 minuter, och under den tiden får det inte förekomma något tryckfall. Rent matematiskt borde Bilprovningens kontroll pågå i 111 minuter för att vara lika ”avslöjande” som en täthetskontroll, och ändå skulle den inte avslöja svagheter som kan leda till framtida läckage.
Vad gäller utomlands?
Om du åker till kontinenten måste du ha en adapter. Om det kan du läsa mer på Fogas hemsida. Deras sökfunktion fungerar inte utan att du själv anger begrepp. Sök på installationsmaterial/kopplingar/scrolla till 12-6023. Ring dem för att vara säker på att få korrekta uppgifter då det skiljer i kopplingar mellan olika länder.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.