Upplev drömmen Norge

Gummibåten är nära fyra meter lång och vi har valt en med uppblåsbar durk som går lätt att stuva. Hoprullad passar den precis i husbilens lastutrymme. Med lite möda får vi också in en femhästars motor och tank, men sedan är det mer än fullt. Kastspöna har sitt givna ställe i husbilens duschkabin, påkrokade och klara. Det ska gå fort att testa några kast när det är kö vid färjelägren.

Norge är ett av favoritresmålen när det gäller fiskesemester och vi vet att fiskelyckan kommer att infinna sig. Vi bunkrar i Funäsdalen, sista utposten för den som vill fylla kylen med svenska varor eller besöka Systembolaget. Första stoppet på den norska sidan är charmiga Röros, känt för sin karaktäristiska trähusbebyggelse från 1600- och 1700-talet. Snart rullar vi vidare, det vackra fjordlandskapet och fiskarna väntar!  

I trakten kring Oppdal stannar vi för natten. På morgonen väcks vi av tunga, smattrande regndroppar och hela världen är grå och dimmig. Men vädret skiftar snabbt, solen skiner när vi når Kristiansund, den största staden i nordvästra hörnet av Fjordnorge.

Staden är byggd på fyra öar och vägen dit går både under och över vattenmassorna. Först bär det av nedför i en brant tunnel, sedan väntar en imponerande lång bro med vidunderlig utsikt. Närheten till vattnet präglar Kristiansund som har flera hamnområden. Inne i centrum finns den livliga gästhamnen och här ligger också Smia, en av Norges mest kända fiskerestauranger. I ett rött 1700-talshus serveras bland annat fiskgrytan bacalao, gjord på den klippfisk som mer eller mindre lagt grunden till hela Kristiansund. I mitten av 1800-talet ropade så gott som hela världen efter torkad och saltad torsk, klippfisk, från Norge och exporten blomstrade. Rikedomarna vällde in i staden, och med skeppen från Spanien, Portugal och Brasilien följde också både varor och vanor, till exempel olika sätt att tillaga bacalao, som klippfisk kallas på spanska.

Bilfärjan från Kristiansund över till ön Averøy tar ungefär tjugo minuter och strax därefter når vi Atlanterhavsvejen. Den omtalade turistvägen är bara drygt 8 kilometer lång, men de få kilometrarna är å andra sidan en njutning. Vägen slingrar sig fram längs det yttersta havsbandet, låga broar förbinder likt ett pärlband öar och skär och bjuder på en svindlande naturupplevelse bakom ratten. Det är gott om vackra rastplatser alldeles intill vattnet och vi väljer en vid ett brofäste där tidvattenströmmen är som starkast. När vattnet strömmar ut provar vi fiskelyckan precis utanför bildörren. Det tunga draget försvinner rakt ner och följer med strömfåran en bit ut, in under bron, precis där vi tror att fisken står och väntar. Vi hade hoppats på en öring, men torsk är inte dumt det heller. Det blir egen fångst till middag medan vi ser solen glida ner i Atlanten.

 

Atlanterhavsvejen övergår i småvägar som sicksackar sig fram längs kusten till fiskelägret Bud. Det här var en stor handelsstad på 1500- och 1600-talet, men i dag är det yrkesfiskarna som håller liv i Bud, och bojar och fiskeredskap syns lite varstans. Tusentals fåglar har satt bo längs en klippvägg och uppe på höjden finns en kustfästning som en rest från andra världskriget. Därifrån har man också en magnifik utsikt över den blåsiga Hustadvika, där det tidigt på våren lär finnas gott om lekmogen bleka. Vi provar några kast på måfå från land, men utan resultat. Vi gör som alla andra och går till restaurang Bryggjen som serverar mat från havet i alla dess former och fungerar som samlingspunkt för både bofasta och besökande.  

Vid Molde, känt för sin årliga jazzfestival, står valet mellan att köra en längre sträcka runt fjordarna eller en rakare och kortare tur med färja. Vi väljer landvägen och följer de ganska smala men vackra vägarna, som stundtals löper helt nära vattnet. Ögonen är fästa på vattenytan, så här dags på kvällen kan det gå förbi makrillstim. Mycket riktigt ser vi snart hur ytan kokar av småfisk som försöker komma undan makrillen. Vi är snabbt ute med spöna och får hugg på första kastet. Spöet böjer sig kraftigt, makrill är alltid kämparglad fångstfisk. Men hur vi än försöker blir det bara en makrill, sedan ändrar stimmet riktning och försvinner tvärs över fjorden. 

I Eresfjord har vi turen att få prova på krabbfiske. Småbåtar finns att hyra nästan överallt där det finns vatten, och ägaren till den båt vi hyr tar med oss ut. Vi betar på tinorna med sejhuvuden och annan småfisk, hivar i dem på 15 meters djup och markerar med boj. Tätt intill båten plaskar ett par tumlare nyfiket, och vi tittar fascinerat på när de små valarna leker med varandra. Dagen efter jublar både stora och små när ett par krabbor kommer över relingen tillsammans med sjöstjärnor och de numera ganska så illaluktande betesfiskarna. Krabborna får vi behålla och vi äter dem nykokta till kvällen. Så särskilt mycket mat är det inte, men det smakar bra. 

 

Norgesemestrar brukar innebära både toppluva och långkalsonger mitt i sommaren, men den här gången är det den ena solskensdagen efter den andra. Fjordfisket är lika soligt det, vi slänger i våra tunga blanka pilkar och rycker och rycker. Det är inte långt mellan huggen, med jämna mellanrum skriker någon: Jag har en! Och så vevas linan långsamt in, och vi tävlar om vem som kommer först till tio fiskar. Bara de största sparas till matfisk, resten får gå tillbaka ner i vattnet. 

Åndalsnäs är ett riktigt flundre-Mekka. Här är det inte djuphavspilkar som gäller utan kastmete, och längs land står redan andra metare som verkar ha flundrelycka. Vi pumpar upp gummibåten och förser fiskelinorna med dubbla krokar, kastsänke och så förstås med kokta räkor, som är ett oslagbart flundrebete. Väl ute över sandbotten kastar vi ut och snart ser vi hur det rör sig på botten. Moln av sand virvlar upp och i det klara vattnet ser vi sandskäddorna på långt håll. De jagar räkorna som galningar och hugger till och med på de tomma krokarna när vi vevar in. Flera av flundrorna har svalt betet så djupt att vi inte kan sätta tillbaka dem och efter bara en timme har vi mer än vi kan äta.

Vid kajen inne i Åndalsnäs centrum står husbilarna på rad. Alla väntar på vackert väder för att få ut mesta möjliga av den berömda Trollstigen. Över en halv miljon människor färdas varje år längs Norges mesta turistväg, känd för sin svindlade utsikt och sina lika svindlande svängar. Landskapet är otroligt, grönskande skog blir snabbt till höga berg, hisnande stup och vilda vattenfall, Stigfossen är det mest kända. Elva stycken hårnålskurvor väntar på vägen upp till Stigröra, som är den högsta punkten, 858 meter över havet. Vägen är ömsom inhuggen i berget, ömsom uppbyggd med murar, och stigningen är så brant att det slår lock för öronen. Ideligen blir vi omkörda av motorcyklister som beter sig som kalvar på grönbete. Med vårt breda ekipage gäller det att stanna och beundra utsikten på rätt ställe, annars förvandlas vi snabbt till en trafikpropp. Ändå är vägen, som ursprungligen öppnade 1936, mycket bättre i dag än den någonsin har varit. De allra svåraste kurvorna har breddats, räcken har förstärkts och det finns gott om utsiktspunkter. Charterbussarna håller högt tempo och vet var de ska stanna, men allra bäst är det egentligen att köra långsamt och njuta av utsikten. 

Längst uppe på platån ligger snön kvar och det är flera grader kallare än nere i dalen. Här finns både restauranger och souvenirbutiker och det är näst intill obligatoriskt att följa den snitslade naturstigen till utsiktsplatserna och fotografera den magnifika vyn.

 

Vägen ner över fjället är inte lika omtalad som Trollstigen, men minst lika vacker. De snöklädda vägarna följs av sipprande vattendrag, bördiga åkermarker och betande boskap. Det är ett fantastiskt sceneri, Norge i ett nötskal! Vi njuter i fulla drag av vägen ned till Valldal, där vi tar färjan över Norddalsfjorden till Eidsdal.

På andra sidan fortsätter vägen mot Geiranger. Här börjar färden bland gröna ängar och fortsätter upp på höga höjder, innan det vänder och fortsätter nedåt igen. Vid rastplatsen Örnsvingen ser vi den storslagna, djupt blågröna Geirangerfjorden. Trycket är högt vid Örnsvingen, uppkallat efter alla de örnar som en gång höll till här. Numera är det bara turister som kretsar kring utsiktspunkten, här vill alla få en glimt av fjordlandskapet som är klassat som så unikt att det finns med på Unescos världsarvslista. Ned till Geiranger väntar elva skarpa kurvor som får det att hisna i magtrakten och vi slingrar oss långsamt ner för serpentinvägen. Ekipagen som färdas här får inte vara längre än 15 meter, men även en husbil känns som en utmaning i de branta kurvorna.

 

Själva Geiranger ligger vackert vid fjordens strand, omgiven av höga, dramatiska bergstoppar. Stora kryssningsfartyg och Hurtigruten trafikerar den pittoreska orten som stundtals svämmar över av glassätande turister som klämmer på souvenirbutikernas lusekoftor. 

Vägen upp från Geiranger är dramatisk och underhållande. Vi blickar bakåt och framåt och häpnar än en gång över hur en väg kan vara så mycket mer än bara en väg – att åka här är en upplevelse för alla sinnen och känns i hela kroppen. Vägen kränger och svänger och vi kör långsamt upp, upp, upp. Vägen blir snötäckt, vallarna högre och högre. Det är vackert, frusna sjöar, isblått vatten, klara bäckar, snöklädda fjäll... En avgiftsbelagd väg lockar med ännu bättre utsikt vid utsiktspunkten Dalsnibba, men vi börjar känna oss mätta på vyer och fortsätter istället nedför berget, mot Breidablick och sedan vidare genom Gudbrandsdalen mot Kongsvinger och över gränsen vid Charlottenberg. Det svenska landskapet känns platt och trist, och vi saknar redan den dramatiska naturen som gjort resan till en njutning. &