Mikaels slutgiltiga prövning för att klara BE-behörighet

Till sist följer manöverprovet. Ett antal orange koner är noggrant utplacerade. Det hela ska efterlikna ett garage i vilket man ska backa in. Avståndet mellan konerna anpassas efter ekipaget och ingen kon får nuddas under körningen som får ta maximalt tio minuter. 

Det klurigaste för de flesta, mig i synnerhet, var att ”få runt” släpet ordentligt och backa in det i garaget. Men, hjälpt av Arnes pedagogiska lugn och goda råd, lyckas jag få lite känsla för det. Man får gå ur bilen och titta efter om man vill och det är tillåtet att ”ta om” ifall man hamnat helt tokigt. Utom vid en sträcka då man ska backa rakt en sträcka motsvarande tre gånger ekipagets sammanlagda axelavstånd. Under det momentet får man visserligen gå ur bilen, men inte köra bilen framåt. 

 

Jag lär mig backa rakt med släp genom att följa några enkla regler: Börja backa med raka hjul, då ser du vart släpet är på väg. Använd sidospeglarna. Drar släpet iväg i sidospegeln motar du in det med att vrida ratten åt samma håll. Svårare än så är det inte, egentligen.

 

Arne poängterar att inspektörerna lägger stor vikt vid hur du framför ditt fordon ur miljösynpunkt. Ett generalfel är att ha motorn igång vid säkerhetskontrollen. I stadstrafik ska man inte ligga kvar med foten på gaspedalen för länge utan utnyttja motorbromsen ordentligt. En riktigt bra bilförare behöver bara stanna vid stoppskylten.

När den stora dagen till sist kommer är det tio grader kallt och jag frågar Arne om jag ska tänka på något speciellt vid uppkörningen.

 

 – Det är bara bra att det kallt och halt Micke! Nu kan du ta det hur lugnt som helst i trafiken, det är ju det man ska göra vid halka.

 

Lätt nervös påbörjar jag provet med trafikinspektören Henrik.

Säkerhetskontrollen går galant. Vid funktionsbeskrivningen fokuserar vi på påskjutsbromsen och nu blir det lite svårare för mig. Jag hävdar bestämt att jag låter verkstaden ta hand om bromsarna, men kan ge en hyfsad beskrivning av hur det hela fungerar. Backautomatiken missar jag tyvärr helt. 

Jaha, då var det kört, tänker jag när vi påbörjar manöverprovet. Jag får problem med garaget igen och måste gå ur och kolla vinklarna. Henrik undrar, med glimten i ögat, om jag har fel på bilen? Lättad av skämtet får jag till det till slut. Om Henrik bedömt att jag inte kan framföra mitt ekipage på ett tillfredställande sätt hade han brutit här. 

 

Vi rullar ut på de för årstiden ovanligt snöiga slätterna utanför Uppsala. Vägen är isig med spår så det är inte svårt att välja placering på vägen. Jag fokuserar helt på att slappna av och hålla uppsikt åt alla håll. Henrik ber mig att vända i en korsning en bit före något jag tycker ser ut som ett krön, det är svårt att bedöma på grund av all snö. 

Jag svänger höger men väljer att köra till en bondgård en bit bort för att vända. Henrik knorrar lite och undrar varför jag inte vände i korsningen? Jag säger att jag missförstod när jag i ögonvrån ser en landsvägsbuss damma på i minst 80 kilometer i timmen genom korsningen jag nyss ratade.

Vi vänder i en annan korsning i stället. Den ligger i ett villaområde och det går bra. 

Väl tillbaka där vi startade får jag beskedet att jag nog ska fördjupa mig lite mer i bromssystemet men att jag ändå är godkänd. Jag får en kopia på körprovsprotokollet och det gäller som körkort tills det riktiga kommer. Nu med bokstäverna BE tryckta på det! &