Husbil & Husvagns Frankriketur del 5

Fullkomligt betagna av vyn som hägrar till väns­ter om motorvägen, gör vi det man inte ska göra i södra Frankrike. Vi parkerar husbilen för natten på en rastplats längs med autorouten. Tänker att vi måste utforska det maffiga bygget i dagsljus. 

På rastplatsen, som är en av många längs med A61 och benämns Aire de service på franska, håller några brummande långtradare oss sällskap. Dessutom en och annan personbil som stannar en stund. Platsen tycks vara populär bland kärlekskranka par…

 

Morgonen därpå inser vi att gårkvällens siluett speglade ett världsarv och en historiskt högintressant plats. På rastplatsen är utsikten mot fästningsstaden suverän och en skylt ger spännande fakta.

Carcassonne, en gång Carcassona, har en lång och stundtals blodig historia. Här har varit gallo-romansk, visigotisk, saracensk och frankisk period. Befolkningen har fått uppleva makt och fattigdom, kätteri och massaker, mord och heligt krig. 

En av de mer färgstarka händelserna utspelade sig i slutet av 700-talet e.Kr. Då använde Dame Carcas, änkan efter saracenen Balaak, finurlig krigslist för att försvara Carcasona mot Karl den stores trupper. Hon lät kasta ut en välfödd gris från ringmuren, som ett bevis för välståndet innanför de belägrade murarna. Det ska ha fått de frankiska befälhavarna att ge upp. För att meddela stadens invånare de goda nyheterna lät Dame Carcas ringa, på franska "sonner", i stadsklockorna. Legenden förtäljer vidare att det är så namnet ”Carcas sonne” har uppkommit. Men helt säkert är det inte, historien lider tydligen av en kronologisk felaktighet. 

 

En annan händelse som gör intryck på mig när jag läser på informationsskyltarna om stadens historia, är den när invånarna, gamla, sjuka och barn, fick lämna staden nakna, endast medförande sina synders last. Resten av stadens kvarvarande invånare, cirka 400 personer, brändes eller hängdes. Detta som en hämnd för mordet på påvens fruktade sändebud Pierre de Castelnau den 15 januari 1208. 

 

Men tillbaka till 500-talet f.Kr. då romarna slog sig ner i området. Då blev Carcassonne ett romerskt oppidum (befäst småstad) med det keltiska ortnamnet Carsac. Staden blev en viktig handelsplats för hela regionen. Här har två viktiga transportleder korsat varandra sedan antiken, dels den historiska vägen från Garonnedalen vid Atlanten till Medelhavet, dels vägen mellan Centralmassivet och Spanien längs kanten av Pyrenéerna. Canal du Midi som förbinder Medelhavet med Atlanten går (numera) centralt tvärs genom Carcassonne. Även kanalen klassas idag som ett världsarv. 

Vi lämnar rastplatsen och kör in i staden. En slingrande väg leder uppför berget mot den muromgärdade fästningsstaden, Cité de Carcassonne. Väl däruppe är det omöjligt att hitta en parkering där husbilen är välkommen. Det är bommar överallt och trångt. 

Större lycka har vi i den modernare delen av staden som ligger på andra sidan kanalen. För att komma dit kör vi på Pont Neuf.

I denna stadsdel, Ville Basse, bor idag största delen av befolkningen, drygt 40 000 invånare. Gatorna löper rakt och prydligt i ett rutnät och stadskärnan ramas in av breda boulevarder anlagda på 1700- och 1800-talen.

Vi parkerar vår van på en vanlig betalparkering i närheten av Cathédrale Saint Michel på Rue Voltaire och vandrar sedan till fots tillbaka mot den gamla staden. 

 

Det är uppförsbacke och varmt. Tacksamt nog finns flera kaféer och restauranger på vägen upp så ett vätskestopp passar bra. Väl på plats utanför Cité de Carcassonne, infinner sig en stark wow-känsla. Själv har jag aldrig sett något liknande. Längs med den 1,6 kilometer långa yttre ringmuren följer en inre mur. Vakttorn och runda torn delar muren i sektioner.

Vi traskar in genom Narbonnaiseporten, eller Narbonneporten, byggd på 1200-talet. Porten är fästningens ingång från öst och är flankerad av två torn med spetsiga tak och ett dubbelt vakttorn. Portens utformning hade inte enbart militär funktion, utan skulle även visa borgens och stadens status. Byggnaden är ett exempel på gotisk arkitektur. Ingången kunde stängas av med en kätting, och porten hade dubbla lås. Vid krigssituationer kunde träbjälkar monteras över porten och på toppen av tornen för att förstärka försvaret. Idag är porten den enda bilvägen in till Cité.

 

Strömmen av besökare är strid och på vägen mellan de dubbla ringmurarna står flera leende medeltidsklädda flickor och delar ut informationsblad om guidade turer på slottet. Av detta château, en gång högborg för familjen Trencavel, vicomte av Carcassonne, återstår idag mest ruiner. Kön ringlar långsamt i högsommarsolen och vi väljer istället att gå på egen rundvandring.

Innanför dubbelmurarna frodas idag kommersen. Det finns mängder av souvenirbutiker, matställen och klädaffärer. Det är på gränsen till tingeltangel, men måste ändå upplevas då platsen är så speciell. Byggnadsställningar här och där vittnar om det enorma restaureringsarbete som förmodligen ständigt måste göras. Det handlar ju ändå om tusen år gamla byggnader. 

Efter någon timmes promenerande slinker vi ut genom den medeltida porten och vandrar ner mot Ville Basse. På vägen nerför berget ser vi flera bevis för stadens glansfulla dagar. Väggmålningar med medeltida riddare och fagra möer hör till historien. Liksom flaggor på husfasaderna som vittnar om olika ordrar. Kanske inte lika gamla som kamraterna i brynja och lans. Men tillräckligt spännande för att göra intryck på husbilande turister från Sverige. &