Husbil & Husvagns Frankriketur del 2

Vägen som tar oss hit har beteckningen D797. Det är en trevlig landsväg som passerar flera byar med stor Bretagnsk charm. Gatorna kantas av stenhus och prydliga trädgårdar i vacker miljö. Överallt ser vi restauranger, crêperier och lättillgängliga gårdsbutiker där man kan handla områdets specialiteter – vitlök och calvados. På vägen ser jag också en skylt som annonserar en kommande vitlöksfestival i slutet av juli. Den hade jag gärna vela uppleva. Tyvärr är vi för tidigt ute.

Sträckan mellan Mont Saint Michel och staden Saint Malo (läs mer om detta stopp i nästa avsnitt är perfekt för oss i husbil. Trafiken är lugn och här finns anmärkningsvärt många servicestationer. Det är bara några kilometer mellan varje tömnings- och påfyllnadsstation. Latrin- och gråvattentömningen är oftast gratis, däremot kostar färskvatten några euro. Men bäst av allt är att det finns flera ställplatser nära vattnet. 

Tidvattnet präglar hela kusten och längs med vägen ligger ostron- och musselhusen tätt. Vissa leverantörer ordnar guidade visningar och provsmakningar, det är bara att stanna och pröva, skaldjuren är busfärska och miljön annorlunda. Fisket pågår överallt, en stadig ström av båtar på hjul rullar mot vattenlinjen och dagens fångst. Det ser onekligen komiskt ut. Ännu mer märkligt är synen av fiskebåtarna som klamrar sig fast i flodfårornas avlagringar vid ebb. 

 

Vår ställplats ligger i utkanten av staden Vivier-sur-Mere, mellan landsvägen och stranden. Husbilen får gott om plats på den plana gräsytan och framför oss skymtar vi det glittrande Atlanten. En gräsbevuxen vall begränsar utsikten men det är i ärlighetens namn ingen katastrof. Stranden liknar nämligen mest en leråker och inbjuder varken till simtur eller solbad. Men det är annorlunda och intressant. En promenad på stranden ger tillräckligt med intryck, här ligger ostronskalen utspridda i den torra leran och ljuset är speciellt.

 

Bäst med vår ställplats är, förutom det ringa priset av 5 euro natten, närheten till ostron- och musselkiosken lite längre ner på vägen. Här äter vi söndagslunch tillsammans med lokalbefolkningen. Många har klätt upp sig och tagit hunden med sig, det är ju trots allt helg. 

Jag gör som fransmännen och börjar måltiden med en rejäl portion moules au vin. De vindoftande musslorna serveras i en enkel platsskål och på brickan ligger också två skivor franskt bondbröd. Musslorna slinker ner tillsammans med ett glas kallt vitt vin och gör mig mer än nöjd. Grannarna på restaurangen fortsätter däremot sin lunch med ett fat pinfärska ostron. Jag tillhör inte skaran mollusk-maniacs och avstår, men inhandlar i stället en portion pommes frites i en kiosk lite längre bort på parkeringen. Det är så man ska göra enligt servitrisen, vägrestaurangen serverar inte friterad mat men det går bra att köpa sina frites i boden bredvid och sedan gå tillbaka. När det är dags att betala för musselkalaset landar notan på åtta euro. Det känns som ett överkomligt pris för en minnesvärd upplevelse.

 

Efter lunchen vandrar vi tillbaka till ställplatsen längs med stranden. Nyfikna på ostronfisket stannar vi vid ostronbäddarna. Vattnet är grumligt och visar inga tecken på liv. Styva nätplåtar ligger staplade i högar och vittjar om dess funktion, här och där sitter ett överblivet ostronskal. För att få bättre grepp om fisket beger vi oss till Cancale, Frankrikes ostronhuvudstad, en kort bilresa från Vivier-sur-Mere. 

 

Gps: N 48° 36'13" / E 1° 46'43"

 

I Cancale hämtade Solkungen sina ostron

Kuststaden Cancale ligger i departementet Ille-et-Vilaine i nordvästra Frankrike. Det är en liten stad med bra läge vid en bukt, skyddat från vind och med relativt milda svängningar mellan ebb och flod. 

Vår lilla husbil av van-modell får plats på en vanlig parkering nära ett torg högt upp i staden. Större fordon har det tuffare, men ställplatser finns utanför centrum. 

 

I århundraden har staden servat landet med de eftertraktade havsdjuren, exempelvis hämtade Ludvig XIV sina ostron till Versailles från Cancale. 

I havet utanför staden får ostronynglen rätt förutsättningar för tillväxt, här kan de leva tre-fyra lyckliga år, filtrerandes plankton. 

Ostronbäddarna syns från piren i hamnen och vid en mur sitter folk och slurpar i sig dagens potenshöjare. Vid ett stånd nära vattnet finns färska ostron att handla, det är ungefär som att gå till korvkiosken och beställa en grillad med mos. Skillnaden är att denna anrättning endast serveras med citron. När sista mollusken slunkit ner kastar folk sedan ostronskalen på stranden.

Vill man avnjuta sina ostron mer civiliserat erbjuder mängder av restauranger i hamnen olika menyer med fast pris. Det är trevligt att spendera några timmar under en markis och njuta av folklivet och de salta inslagen: skaldjuren och vindarna från Atlanten.