Historiska sevärdheter mellan Tvååker och Varberg

Jag har tagit av från E6/E20 och åket den knappa kilometern till Tvååker, ett litet samhälle med cirka 4 000 invånare. Orten tros ha fått det något märkliga namnet tack vare att det skulle funnits två åkrar i byn, en på var sida om kyrkan. Just kyrkan är Tvååkers största sevärdhet, med en viss konkurrens från ortens fyndiga rondell som pryds av en tandemcykel i mitten. I rondellen följer jag skylten som pekar mot Sibbarp och Dagsås. 

Snabbt inser jag att vägen jag valt, som är vacker denna Kung Boresårstid, förmodligen är ett paradis under vår och sommar. 

Cirka fyra kilometer in på denna väg svänger jag vänster mot Åkulla Bokskogar. Här gäller det att dra ner på farten rejält då snön har letat sig upp på vägbanan och under ligger ett tunt islaget som skulle kunna skjutsa den oförsiktiga ner i diket. 

 

Den smala vägen slingrar sig fram mellan öppna fält och jag drömmer mig bort i tanken. Undrar om det växer majs här på sommaren eller om det är vanliga vete- eller havreåkrar? Mina tankar ackompanjeras passande nog av klassisk musik som flödar ur högtalarna. 

Efter några kilometer pekar en skylt in till höger mot Ästad Gård. Jag har innan kollat upp att här finns möjlighet att ställa husbilen på gårdens parkering. När jag kommit fram berättar Rolf, en av ägarna, att det går jättebra att även stå över natten. Han berättar att planen är att inom kort anordna en riktig ställplats. På Ästad Gård kan man äta gott, använda anläggningens speciella spa eller helt enkelt bara ströva runt i den omgivande naturen. Det finns även möjlighet att testa på lerduveskytte, åka häst och vagn eller fiska regnbåge i den närliggande sjön. Trots att det finns mycket som lockar väljer jag att, efter ett trevligt besök på anläggningens restaurang, ta mig tillbaka samma väg jag kom. 

 

Väl tillbaka fortsättar jag. Nu är mitt delmål Öströö Fårfarm. På vägen ser jag en rad olika rovfåglar, tyvärr är mitt fågelkunnande för skralt för att kunna se vilka arter det rör sig om. Men denna trakt har den typ av natur som gör det extra gynnsamt för en rad olika fågelarter. 

Väl framme på fårfarmen visar sig att detta är ett mycket trevligt och givande ställe. Här kan den som så vill åka på lammsafari eller se en fårshow. Det går även bra att sätta sig ner och ta en kaffe på Café Fårhagen där det erbjuds hembakat kaffebröd. Eller om du hellre vill så kan du få med dig en picknickkorg och sätta dig i gröngräset. 

För min del är det sistnämnda inte aktuellt. Jag har valt att åka hit under lågsäsong, så snön och det faktum att hela farmen bara har öppet fredagar gör att jag får återkomma när vintern släppt sitt grepp om den halländska naturen. Farmen drivs av familjen Klingspor. De startade verksamheten 1987, i dag består farmen av cirka 550 tackor av rasen gotlandsfår. En trevlig detalj är att hela gården drivs ekologiskt.

 

Jag fortsätter min färd mot Åkulla Fritidsgård. Men efter ett antal kilometer och precis innan jag når mitt tredje delmål, svänger jag av upp till höger. Mitt sikte är nu inställt på Bockstensmosse. Det var där som en ung pojke till sin fasa hittade ett lik i en åker. Året var 1936 och det visade sig snart att den döda mannen hade legat där sedan medeltiden. Mannen fick namnet Bockstensmannen och bar, förvånansvärt nog, fortfarande sin medeltidsdräkt. Men väl framme vid den plats där jag kan parkera inser jag att jag är ute i ogjort väder. Snön är halvmeterhög och trots att det är en ganska kort promenad ut till mossen är jag inte riktigt upplagd för detta äventyr.

Jag vänder istället om och åker till Åkulla Fritidscenter. Där finns fina längskidspår så här års. Under den delen av året då snön lyser med sin frånvaro förvandlas skidspåren till fina vandringsleder. Under sommaren utgår även härifrån guidade turerna ut på Bockstensmosse. 

Men nu är det vinter och spåren är väl preparerade, och det finns en rolig pulkabacke som bara måste testas. 

Rejält frusen sätter jag mig efter någon timme återigen i bilen och vräker på med värme. 

 

När jag återfått känseln i fingrarna bär det av mot Grimetons Radiomaster, kanske ett av Sveriges mer okända världsarv. Jag svänger upp på 153:an och passerar efter någon kilometer Rolfstorp. I ortens kyrka växer det en ros i ett av kyrkans fönster. Det sägs att den ska ha vuxit där i 300 år. Den finns att beskåda i fönstret till höger om ingången mellan de båda glasen. 

Väl värt ett besök för den som har vägarna förbi i maj då den blommar. 

Men nu är mitt sikte inställt på Grimeton. Radiomasterna syns på långt håll. De är sex till antalet och 127 meter höga. Genom Grimeton hade Sverige trådlös radiokontakt med USA åren efter Första världskriget. Via en radiocentral på Long Island utanför New York hade Grimeton förbindelse med ett stort nät av liknande radiostationer runt om i hela världen. 

Anläggningen stod som förebild för den tidens moderna kommunikation. För drygt tio år sedan hotades radiomasterna av rivning, men räddades genom ett samarbete mellan Telia, Länsarbetsnämnden och Länsstyrelsen. I dag är Grimeton öppet för allmänheten och det finns ett kafé i den museibyggnad som byggts intill masterna. Grimeton utnämndes i juni 2004 till världsarv av UNESCO.

Jag åker tillbaka ut på 153:an och påbörjar de knappa 15 kilometerna som ska ta mig till Varberg. Min tidigare färd på smala slingriga vägar får 153:an att kännas som rena Autobahn. Men det gäller att inte trampa för hårt på gaspedalen då det finns gott om fartkameror på denna sträcka. 

Varberg är kanske mest känt för sin fästning. Den som besöker fästningen kan bland mycket annat beskåda en modell av Bockstensmannen. 

Men väl framme i Varberg står mitt val i stället mellan stadens varm- eller kallbadhus. Jag väljer det första alternativet, kallbadhuset får vänta tills nästa gång jag återvänder. För jag kommer garanterat tillbaka för att åka samma rutt när vår- och sommarsolen börjat skina. &

Maja Gross (text och foto)