Hänförande Andalusien

Höjdpunkten är klippstaden Ronda, med världsberömd tjurfäktningsarena och en mäktig ravin som delar staden i två halvor.

Tidig morgon i Ronda, den mytomspunna bergsstaden i spanska Andalusien. 50 meter från ett klippstup, och med Sierra Grazalemas mäktiga bergsmassiv inom räckhåll, serveras frukosten. Vi njuter stort av väldiga koppar med café con leche och rejäla tostadas – tjocka skivor rostat lantbröd med smör och aprikosmarmelad – på terrassen vid anrika Reina Victoria. Ett hotell med brokig historia, där bland annat den kände österrikiske poeten Rainer Maria Rilke bodde under längre tid. Hans rum har nu blivit museum.

Min färdkamrat och jag är ute på en knapp veckas bilfärd i södra Spanien, som vi tänkt kombinera med bland annat vandringar, vingårdsbesök och vilsamma cykelturer.

Vi anlände till Costa del Sol och Malaga i går morse, vilket gjorde att vi under gårdagen i lugn och ro hann med några timmar i Marbella och Puerto Banus lyxiga hamnområde likväl som de pittoreska bergsbyarna Ojen och Mijas Pueblo. Under besöket i den sistnämnda åt vi middag på den baskiska restaurangen El Mirlo Blanco. Här lagar mormor, mor och dotter i familjen Auzmendi gedigen husmanskost med själ och känsla. Vi njöt länge och väl av både spanska charkuterier och grillat lamm med färska kryddörter innan den drygt timslånga färden upp till Ronda.

Och vilken nytta vi hade redan från start av den medhavda gps:en, för trafiken är tät och intensiv längs den spanska solkusten, oavsett om du väljer motorvägen (A7) eller den gamla kustvägen.

Dessutom är skyltningen högst bristfällig, vilket gör det riktigt tryggt att se kartan på den elektroniska displayen och höra rösten som tydligt talar om när vi ska svänga av och byta riktning.

Sträckan mellan Malaga och Algeciras är också en av de mest olycksdrabbade i Spanien, så det gäller att skynda långsamt.

Ronda är på många sätt själva essensen av allt som förknippas med Spanien. Vitkalkade hus, legendarisk tjurfäktningsarena, blomsterprakt och anrika palats.

I ensamt majestät reser sig den höga stadsklippan över slättlandskapet, som kluven av ett jättelikt svärdshugg. Mellan de båda halvorna rinner floden Guadelevín. De ståtliga byggnaderna på bägge sidor ser ut att klamra sig fast i klippkanterna, hundratals meter ovan marken.

Tre broar binder samman de båda klipphalvorna som samtidigt är två stadsdelar; den gamla staden Ciudad och den mer moderna Mercadillo. Den mest pampiga av broarna är Puente Nuevo, med anor från 1700-talet.

I Mercadillo ligger Rondas klassiska tjurfäktningsarena, La Maestranza, som är Spaniens näst äldsta. Goya använde den flitigt som motiv i sina målningar. Och Ernest Hemingway var ofta här och hämtade inspiration till sina böcker.

På eftermiddagen gör vi en utflykt till Bodega Jouaqin Fernandez, en av de mer omskrivna vingårdarna i området. Hos vinmakaren Pablo Ortiguera får vi ett par goda timmar, där vi provsmakar fylliga röda läckerheter baserade på druvorna shiraz, merlot och cabernet sauvignon utomhus i solnedgången.

– Många tycker nog att vi är knäppa som satsar på organiska viner, men för mig handlar det om en helhetssyn på livet och naturen. Och bättre plats än så här finns inte, säger Pablo med en gest ut mot det bördiga landskapet.

Middag äter vi inne i Ronda. Granne med tjurfäktningsarenan ligger restaurang Pedro Romero, vars inredning är en hyllning till den främste matadoren av dem alla – med samma namn.

Här finns blodröda dukar, uppstoppade tjurhuvuden, gamla affischer, fotografier och byster. På de svartvita bilderna trängs författare, skådespelare och politiker med de bästa matadorerna. För tjurfäktningen är högst ansedd och våldsamt populär i Ronda, trots den växande kritiken både inom och utom landets gränser.

– Det handlar om vår folksjäl, menar hovmästaren Tomás Mayo.

Färden vidare från Ronda till Tarifa nästa dag slingrar sig genom ett smått hisnande bergslandskap, med dalgångar fyllda av olivlundar, apelsinodlingar och skogar med både pinjeträd och korkek. Det här är ett landskap smyckat med medeltida små byar, som ligger utspridda likt ett glest, kritvitt pärlband, där de vita stenhusen ser ut att hänga på branta stup och utskjutande klippor.

Atajete, Benadalid, Algatocin och Benarrabá är namnen på några av dem som vi passerar och det blir många stopp, för att fotografera och njuta av vyerna.

I bergsbyn Gaucin lunchar vi på restaurang Moncada, vid foten av det tusen meter höga Sierra del Hacho, där vi kan blicka ut över den närliggande dalen och faktiskt skymta havet och delar av den afrikanska kontinenten.

I sydväst ståtar Gibraltarklippan, som en kritvit sockertopp ur ett turkosblått Medelhav. Och bakom tornar Rifbergen i Marocko upp sig, det som är en början på Atlasmassivet. Så här på håll liknar det mest en dallrande hägring.

Gaucins medeltida borg reser sig majestätiskt ovan byn och är ett imponerande muslimskt minnesmärke från den tid då morer och kristna kämpade om landherraväldet. Andalusien är därför väl präglat av den arabisk-muslimska kulturen.

Efter att halvtimmen senare ha passerat Jimena de la Frontera, breddar sig vägen och vi kan öka hastigheten från måttliga 50 km/h till 80 – 90. Och i San Roque är vi ute på motorvägen A7 igen, med tre filer och ”tempo el gigante”. Men efter hamnstaden Algeciras blir tempot betydligt lugnare och vyerna hisnande. Den sista milen till Tarifa domineras av ett stort antal vindkraftverk, som blir till smått surrealistiska inslag i landskapsbilden, med Gibraltarsundet och den marockanska kustlinjen på vår vänstra sida.

Tarifa, den åldriga arabiska och fortifierade staden, är den sydligaste punkten på den europeiska kontinenten. Porten mot Afrika och ett tillhåll för vind- och draksurfare från hela världen. För här blåser det nästan för jämnan. Antingen östvinden ”levante” eller den västliga ”ponienten”. Vindarna vräker gärna fram och skapar skummande jättevågor, som dånar in mot Tarifas milsvida sandstränder.

Tarifa är en dröm för den aktive turisten. Vill man inte surfa finns goda möjligheter till cykling i bergen, ridturer och långsamma vandringar längs stränderna. Valskådning i sundet mellan Europa och Afrika, där Medelhavet och Atlanten möts, är ett äventyr i sig. För här i havet finns mängder av de mäktiga djuren – året runt. Späckhuggare, kaskeloter, fenval och delfiner.

Innanför de gamla stadsmurarna ligger det trivsamma gyttret av vitkalkade stenhus med blomprakt i snart sagt var järnsmidd balkong. Smala gränder där ett flertal barer och restauranger erbjuder prisvärda tapas och raciones. Vi checkar in på Misiana, ett kul designhotell mitt i den gamla delen av stan.

Närheten till Afrika är påtaglig. Sträckan är endast 13 kilometer. Snabbfärjorna går tätt över till den marockanska hamnstaden Tanger och den spanska enklaven Ceuta.

Under kvällen ägnar vi oss åt en rejäl tapas-runda, där vi besöker ett antal barer och restauranger som serverar de små delikata rätterna, för i snitt en euro stycket.

Nästa dags vandring från Tarifa till Punta Paloma, längs den breda sandstranden, är lätt och behaglig. Här börjar Costa de la Luz – ljusets kust – och Playa de los Lances, fjärran från hårt exploaterade Costa del Sol.

Vi tänker kombinera strandvandringen med en ridtur under eftermiddagen, som vi bokat genom turistbyrån. Morgonpigga vind- och draksurfare är redan ute längs med Playa de Los Lances och leker på vågtopparna.

Vi tar det riktigt lugnt, njuter av sol från en klarblå himmel och tar till och med ett dopp i havet längs vägen. Riktigt behagligt, trots att det är långt in i november.

Det blir en läglig lunch på Dos Mares, ett litet hotell med morisk prägel och färgstarkt yttre. Vid närliggande Punta Paloma står husbilar och ombyggda folkabussar parkerade i mängd. Här finns en campingplats, men de flesta som surfar och bor i sina husbilar under längre perioder campar fritt närmare stranden. Sanden från Sahara, som svepts hit med vindarnas hjälp, har här skapat väldiga dyner.

Vi kan inte motstå att beställa in flera rätter. Först några små tapas med bläckfisk, räkor och tortilla, och när servitören rekommenderar grillad hummer till ett överkomligt pris slår vi till. Vi ska ju inte rida förrän om ett par timmar, så det får bli ett glas vin till maten också.

Till desserten, en len och krämig vaniljglass med färska jordgubbar, tar vi fram kartan för att planera morgondagens äventyr. &

Cenneth Sparby (text och foto)

P-G LINDBERG (foto)