”Vi måste prata om det här med husbilskläder”

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

Nej, jag menar inte att gå i svaromål om föreställningen att vi campare klär oss i unisexa träningsoveraller, för vi mötte nyss ett par på en camping i Saintes Maries-de-la-Mer som klädde sig just så. Och vad ska vi säga om det? De tyckte väl de var fina.

(Fast det var på rent bus, de hade identiska solglasögon av Elton John-modell också. Kul!)

Nä, jag tänker mer på det här att samma gamla kläder åker in i husbilsskåpen varendaste gång det bär iväg. Särskilt på långa resor då det gäller att selektera väl. Jag står där och plockar bland gammalt och nytt och blir entusiastisk inför en sval, lila linneklänning som bara är en sommar gammal. Den trivs jag i!

Fast alltså linne … I en plåtis där ingenting går att transportera hängande. Och inget strykjärn får plats. Alltså bort med den.

Bort också med allt annat som måste strykas och allt som tar tid att få torrt. Efter en stund sneglar reskamraten på min packningshög:

”Men du kan inte mena allvar med att du ska åka runt i den där rutiga blusen igen? När köpte du den egentligen?”

”Ja, hm. Det var väl i den där outletladan utanför Warszawa. Alltså första gången vi var där …”

Bobo räknar på fingrarna.

”Det är fjorton år sedan”, säger hon torrt. ”Ett rent under att den fortfarande hänger ihop.”

Men det sista är inte så konstigt, för de flesta av mina husbilskläder använder jag just bara i husbilen. Inte för att de inte duger annars utan snarare tvärtom; jag sparar mina mest bekväma och lättskötta kläder till våra resor, men tycker själv också att de är propra och klädsamma. Jag är inte den som klär ner mig bara för att jag råkar vara på rull.

”Är du säker på det”, undrar Bobo. ”Alla kanske inte tycker att svarta Nike-tajts är höjden av uppkläddhet.”

Fast Bobos största bekymmer, inser jag efter ett tag, är att jag ju oundvikligen fastnar på hennes bilder emellanåt, och att jag då ständigt uppträder i samma kläder.

”Hade det inte varit för hårfärgen hade man aldrig kunnat tro att det är ett decennium mellan många av bilderna i våra resereportage”, konstaterar hon.

”Läsarna kan ju tro att vi har tagit varenda bild under en och samma resa.”

Där får jag ge henne rätt. Och nu vinner journalistiken över garderoben, så till sist drar jag ett djupt andetag och går till sophinken med ett antal av mina mest älskade plagg.

Igår började jag packa för nästa långresa. Jag irrade omkring en lång stund och letade efter min rutiga blus innan jag med ett hugg mindes att den inte längre finns.

Så nu vet jag verkligen inte vad jag ska ha med mig den här gången.