”Nu sumpade du en affär på 40000 kronor!”

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

Frågan är vem det är som avgör vilken husbil som köps – och vad som fäller avgörandet.

(Den som blir illa berörd av svepande beskrivningar av könsstereotyper rekommenderas att sluta läsningen här; scrolla vidare och läs något mer modernt istället!)

– Jomen jag har sålt husbilar i miljonklassen enbart utifrån färgen på klädseln, hävdar en säljare vi kan kalla Duo, för han heter nästan det.

– Det är ju när frugan är den som bestämmer, och det gör hon nästan alltid.

Jag tillåter mig tvivla. Ser män som går och sparkar initierat på däcken till husbilar på sju ton. Hör män ställa frågor om motorstorlek och anlägga en lätt kritisk min inför uppgiften om antalet mil på den begagnade dieselkärran.

Ser män gräva sig ner under en soffa för att hitta ett batteri. (Det misslyckas de nästan jämt med, men ambitionen är god.) Ser honom fortsätta akterut för att granska hur stora verktygslådor han kan få in i garaget.

Ser då också hur hustrun, gärna ihop med en väninna som redan har åkt husbil i några år, kliver in i bodelen och börjar kolla.

”Hm, det finns ingen ugn. Hur gör ni, lagar du ofta mat i er ugn?”

”Två plattor, jamen det klarar vi oss med, det har vi alltid gjort i husvagnen.”

Det lyfts på dynor, skåp öppnas och skärskådas, lådor likaså.

Det suckas.

”Jo, det är mycket som är bra med denna, men inte är den vacker inte. Det blir till att klä om plymåerna och slänga ut alla gardiner.”

Nu stiger mannen in, lyrisk på ögonen. Han har just räknat ur att de faktiskt kan få med sig sin motorcykel efter bara lite omgörning i garaget. Han är beredd att söka upp säljaren och börja resonera om priset.

Då ropar väninnan från en bil intill: ”Men HÄR var det väl en fin färgsättning, Gunilla! Du behöver inte ens byta gardiner!”

Arnes mod sjunker. Detta har han varit med om förut. Han vet hur det kommer att sluta. Han lommar iväg till hustruns väninnas nya fynd och börjar mäta garaget. 

Som sagt en lättsam drift med stereotyper, för jag kan också berätta om den gången då vi, två kvinnor, kom in i en cykelbutik och skulle köpa varsin splitter ny mountainbike och hade läst fackpress i veckor i förväg för att veta exakt vilka prestanda vi ville ha. 

Säljaren sken upp när han fick se oss och plockade genast fram två RÖDA cyklar. Påpekade till och med hur snygga de var, varpå Bobo spände en iskall blick i honom och sa:

”Du, nu sumpade du chansen att på en kvart göra en affär på fyrtiotusen spänn för att du tror att vi är bimbos som köper cykel efter färg. Gör inte om det misstaget nästa gång det kommer in en kvinna i butiken!”

Och så skred vi därifrån. (Jag lite ledsen, för cykeln VAR väldigt snygg.)

De två senaste gångerna vi har köpt husbil har vi satt oss ner och gjort listor, en på så kallade måste-krav och en på önskemål. Och hur brukar det sluta? Kompromisser, kompromisser och åter kompromisser – förstås.

Men när vi nu byter plåtis får i alla fall Bobo igenom sitt krav på dieselpanna. Så blev det äntligen tyst kring den saken.