”Längtan efter husbilen kom tillbaka som ett pirr i magen”

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning. Krönikan publicerades först i Husbil & Husvagn 4/20.

Vi trodde vi hade tappat det. Husbilslivet. Vi trodde att vi fullt frivilligt höll på att ge upp det roligaste vi ägnat oss åt de senaste femton åren. Vi hade överdoserat.

Tanken på ett heltidsliv närmare solen hade funnits länge. 2019 skulle bli det år vi kunde lätta, så i slutet av sommaren städade vi ur vår lägenhet och flyttade in i vår plåtis på heltid.

Vi fnös åt alla frågor om hur vi skulle klara att bo i en så liten bil.

”En får väl se till att packa förståndigt. Och med en plåtis är det alltid nära till uteplatsen under markisen, så det är bara att hålla sig i trakter med vettigt väder så går det finfint!”

Någon egentlig tidsplan för när vi skulle hitta vår drömbostad i södra Frankrike hade vi inte.

”Det kan ta några månader, det kan ta ett år. Spelar ingen roll, vi har ju plåtisen att bo i.”

I september drog vi ner genom vårt favoritland för att bekanta oss närmare med vår framtids hemmamiljö.

Ett litet streck i räkningen, som vi upptäckte efter ett tag, var att våra batterier inte höll spänningen mer än något dygn i taget, så det blev rätt mycket letande efter el. Intressant nog verkar bara otrivsamma ställplatser rätt ut i skogen eller vid tångstinkande havsvikar ha elstolpar. De andra får väl gäster ändå kan en tro.

Sen var det väl inte så lyckat att jag hade tappat bort mitt körkort i Tyskland och upptäckte att det skulle ta en stund att få fram ett nytt. Nå, det fanns en förare kvar i bilen och el finns ju på campingar, inga problem!

Fast eh, det var värst vad många campingplatser i Frankrike som stänger för säsongen redan i mitten av oktober, det är väl onödigt när det fortfarande är så varmt och fint.

Eller fint och fint. Sent ska vi glömma när Lotta på skogscampingen Clairac utanför Béziers kom och flyttade på oss ”till en tomt där ni inte riskerar att få ett pinjeträd över bilen och där vattnet rinner undan så fort som möjligt.”

Inför det aviserade ovädret fick vi tömma och fylla allt som kunde tömmas och fyllas, sedan lämnade vi inte husbilen på ett och ett halvt dygn. Min stegräkningsapp noterade elva steg på det dygnet. 

En månad till härdade vi ut, sedan var vi beredda att sälja husbilen för en krona och flytta in på hotell. Istället fick vi låna ett hus i fin vinby och kunde pusta ut. 

Ytterligare en månad senare flyttade vi in i en ljuvlig liten lägenhet i fiskestaden Sète, där vi kan sitta och titta ut inte bara på livet i hamnen utanför, utan på vår plåtis – när vi har fått parkering till den. Det är mycket bommar här. Vore enklare med en vanlig personbil.

Men. Sakta har vi återhämtat oss från den slitsamma tiden i husbilen, nu stundar en arbetsresa till Spanien (ja, det är ett hårt jobb vi har!) och smack, så kom husbilslängtan tillbaka som ett pirr i magen. Så välbekant. Så välkommet!