”Jag blir tårögd av Norgesemestern – vackert men svindyrt”

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning. Krönikan publicerades i Husbil & Husvagn 7/2019.

Norge är annorlunda. Mer annorlunda än Sverige. Eller kanske är det Sverige som är annorlunda.

Hur som helst märks skillnad vid gränsen. En Norgekänsla kommer över en bara några meter in på landets asfalt. Måhända vägmarkeringarna triggar. Eller skyltarna, älgen ser inte ut som den svenska. Skogens konung smyger fram som ett vilt djur ska. Man börjar ana vad som väntar.

Vi har mycket att lära av Norge. Den levande landsbygden inte minst, med service så folk kan bo var dom vill. Till och med i väglöst land.

Men Norge är också kontrasternas rike, annorlunda kan bli extremt annorlunda lika tvärt som berget stiger från fjorden. Då funderar man hur annorlunda man får vara. Kanske en typisk svensk reaktion, vad man får eller bör. Det ger norrmän, liksom danskar fanken i. Man är som man är och står för sin uppfattning i alla väder och sammanhang. Kallas visst civilkurage.

I Norge är man vänlig och glad. Till och med när man är arg, i alla fall låter det så. Då blir man glad själv och ler och den arge blir ännu mera arg. Förr blev jag extra glad när det var Fleksnes på tv och annat kul med Rolv Vesenlund. Som tandläkaren vilken med borrens hjälp övertygar sin patient att Volvo Sonett har sex förgasare och så Harry Belafonte imitationen som blev en signatur. Dejjåå! 

Det lättsamma är ett karaktärsdrag. Men allt är inte käckt, det vore onaturligt. Och Norge är naturligt, onaturligt naturligt. Tidiga amerikanska båtturister trodde fjordarna var kulisser. Bättre än Hollywood menade man och gapade hänfört mot kusten. Men de som tog en tur på inhuggna vägar blev varse verkligheten.

Några av de gamla turistvägarna finns kvar i stupen där husbilar nu försiktigt rullar. Skrajsen blickar man ut och undrar om man inte är nere snart och plötsligt är man nere. En tunnel igen.

Det är gott om biltunnlar i Norge, över tusen stycken. De går rakt och raskt och har ersatt besvärliga passager. Aurlandstunneln är längst, två och en halv mil. Då längtar man efter vyer igen. Men ibland sker skiftena snabbt och plötsligt befinner man sig på en färja när tunneln mynnar vid terminalen.

Vi fattade inte det först, när vi skulle över Sognefjorden. Trodde att tunneln fortsatte under. Men det borde vi begripit för fjorden var ju över tusen meter djup. Det hade blivit en brant tunnel.

Var man än kommer blir man tårögd, så vackert är det. Och vad man än handlar blir man tårögd, så dyrt är det. En hundring för en enkel hamburgare, hundrafemtio för en räkmacka om det räcker och runt trehundra för en pizza.

Men det skiljer var man handlar. Vi har köpt norska ulltröjor för halva priset på fabriksförsäljning och avstått norska ulltröjor för dubbla priset i turistshoppar. Men dyrt är det. Norrmännen vallfärdar till Sverige för livsmedel, tobak och alkohol. Vi handlar själva vid gränsen och följer lämmeltåget. Det gör ens eget bunkrande till en bagatell och samvetet bättre. Pengarna man tjänar kan ju spenderas på annat i Norge än konserver och helvetesdyr dricka. 

Apropå helvete finns en plats som heter Hell. Det betyder tur på norska. Engelskspråkiga som kommer med tåg förundras dubbelt av skylten Gods Expedition bredvid ortnamnet. Annars finns likheter med engelska – window/vindue, sail/sail  thunder/torden. Alla gamla nordiska ord som vikingarna spred.

Man gör finurliga ord i Norge. Speciellt för funktioner. Bobil förstår vi och glidelås. Vifte för fläkt och fyllepen för reservoarpenna låter kul, liksom binders för gem. Och minnepinne för usb-minne. Men över vissa ting förundras man. Varför Å kommer sist i alfabetet efter Ö och varför gurka heter agurk. Men säger man agurk flera gånger efter varann blir det ju gurka ändå. Kanske ligger någon stressad viking bakom, de hade ju allt möjligt med sig i lasten.

Ska man handla gurka går det inte på söndagar. Butikerna är stängda och på 17:e maj är allt stängt och det enda man ser är flaggor som viftar och ännu gladare folk i folkdräkt.

Det gäller att matcha tiden, tid är pengar. Kör man i Norge behövs både och. Dieseln är dyr och vägarna slingriga. Det tar tid genom bergiga hårnålskurvor och fåren går lösa. Men korna är värre. Idisslande ligger de på vägen som i en bättre indisk bergprovins. Det är bara att muta dem med en agurk, om de nu äter agurk. Getterna gör det i alla fall, de äter vad som helst. Till och med kartor som en skäggig getabock ryckte till sig vid rastbordet. Gibraltarklippans apor ligger i lä mot dessa levande soptunnor. 

Troll har de också i Norge, alla möjliga sorter. Ni har väl sett filmen trolljägarna. Speciellt på västlandet blir man påmind om dessa väsen, Trolltindane, Trollstigen, Trollheimen. Då är man i trollens våld och inte så kaxig under Trollväggens magistrala uppenbarelse. Overkligt känns det när man bryter nacken bakåt för att försöka se kammen däruppe bland vandrande skyar. Kuliss är kanske inte så långsökt ändå.

På västlandet går Hurtigrutten, men husbilister har inte mycket att hämta. Av någon anledning tas inte fullstora husbilar ombord, eventuellt någon plåtis. Hurtig betyder snabb, syftande på den ständigt löpande kusttrafiken. Lite lustigt då att man gjorde en satsning på sakte-tv. En slags medial slow-cooking där hela resan direktsändes med en webbkamera med vy från kommandobryggan. Dygnet runt i flera dagar. Norge är kontrasterna rike och jag längtar ofta tillbaka. Dejjåå!

Läs också: ”Att vara körkortsfri var riktigt skönt – i början...”