Född vid ratten – men ändå en dålig förare!

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

Det här med bilkörning. Jag har haft det som heltidsjobb kl. 07–16 i många år. Dessutom som hobby och senare skribent. Fallet blev därför tungt för några år sedan när mina då rätt små bonusbarn en dag utbrast; ”Kan inte mamma köra?!” Småsurt lämnade jag förarsätet när det gnälldes om åksjuka och yrsel.

Det var väl bara tillfälligt? Än värre blev det när de påstod att även svärfar kör bättre än jag.

Djupt kränkt granskade jag deras bilkörning. Vad gjorde de som jag inte fixade? Ofta för hög växel och varsamhet med ratt och broms. Ibland har försiktigheten stört mig, men jag försökte ändå ta efter lite av deras körstil.

Tyvärr glömmer jag snabbt och blir forcerad igen. Särskilt i stadstrafik. Man måste ju fram och även visa beslutsamhet och avsikt. Eller hur!?

Men när det vankas mässa i Tyskland får jag ofta smaka min egen medicin i baksätet på tyska taxibilar. Många av dem kör så åksjukan blir kvar i timtal efter målgång utanför mässhallen.

Åter till min egen körning, den fick sig en rejäl törn när jag skulle utöka mitt körkort. Det var med gott självförtroende jag klev in på körskolan bland alla småglin utan bilkunskap.

Med över 30 år som olycksfri förare (yrkesförare rentav) och i mängder av fordonstyper. Dessutom – jag är ju motorjournalist!

Därför blev jag förnärmad när trafikläraren efter min första (effektiva) rondellkörning utbrast;

”Ja, det märks att du har kört mycket, men ta det inte som en komplimang. Vi måste nu jobba mer med din körning...”

Jag höll på att tappa hakan.

Och fallet blev än värre vid uppkörningen när den till en början så trevliga kontrollanten surt avslutade turen med orden; ”jag godkänner dig, men du ska veta att det är på håret, jag vill helst kugga dig för din körstil är inte bra”.

Nu har flera år gått sedan dess och jag har blivit en bättre förare. I dag törs jag åtminstone vara lite självkritisk.