Det här är terrängkörningslagen

Vad innebär egentligen terrängkörningslagen?

Kort sagt att det är förbjudet att köra på barmark med motordrivna fordon i terräng. Fordonet får inte komma i kontakt med marken ute i naturen. Förbudet gäller överallt. Det behöver alltså inte finnas skyltar uppsatta.

Vad är då terräng, kan man fråga sig.

Det gäller all mark i naturen utanför vägar. Till exempel skogsmark, kalfjäll, våtmarker, stränder, hedar, parker, åkrar och ängar. Även sådant som kan uppfattas som väg, såsom stigar, vandringsleder, motionsspår eller spår som skapats vid skogsbruk, räknas som terräng.

Det innebär med andra ord att du måste hålla dig på vägen när du är ute med husbil eller husvagn.

– Utrymmet för husbilar och husvagnar att köra i terrängen är rätt obefintligt. Man sitter i ett motordrivet fordon, alltså omfattas inte husbilskörandet av allemansrätten. När man åker i sitt fordon är det vanliga vägtrafikregler som gäller: Hur man får parkera och terrängkörningslagen, säger Nils Hallberg, expert på allemansrätten vid Naturvårdsverket.

Det kan vara okej att köra åt sidan lite från vägen och parkera, om det inte innebär att naturen skadas eller en olägenhet för markägaren.

– Att köra 12 meter längre in i skogsgläntan för att få fin utsikt, är förbjudet, säger Nils Hallberg.

– Det är inte för att jävlas med camparna. Det är för att inte förstöra svensk natur, det blir markskador. De väger ju en del så det blir spår när man kör ut vid sidan av vägen.

Det räcker inte ens att fråga markägaren om lov att få stå på en plats i naturen.

– Om man blir anmäld hjälper det inte att ha fått tillåtelse av markägaren. Vill man ha det måste man söka dispens hos länsstyrelsen, säger Nils Hallberg.

Personer som bryter mot terrängkörningslagen kan dömas till böter oavsett om de råkat ställa sig på platser där de tror man får stå – eller om de avsiktligt brutit mot lagen.

Observera att terrängkörningslagen enbart gäller motordrivna fordon. Hur det är tillåtet att gå och cykla i naturen regleras genom allemansrätten som är betydligt generösare.

Källa: Naturvårdsverket