Husbil & Husvagns forum

[b]FRÅN MALMÖ TILL MALÖ[/b]
En husbil av märket Bürstner som fortfarande doftar fabriksny, är vårt lånade fordon. På söndagen efter midsommar, vältajmat till dagens Sommar i P1, som för dagen har Tomas Ledin som värd, bär det av norrut. Vår Sverigeresa börjar. Solen skiner och vi är fyllda av förväntan. Mot Bohuslän.

Vi hälsar världsvant på andra husbilar vi möter. Det är så det funkar, har vi fått veta. Det finns vissa regler på vägarna. Lastbilschaufförerna vinkar på varandra och det gör även motorcyklisterna. Såvida det inte är en Harley Davidsson. Då hälsar man bara på andra Harleyförare. Och så är det bara.

Maken och jag sitter bekvämt där fram i våra lyxiga skinnfåtöljer med fällbara armstöd. Fattas bara inbyggd massage… Barnen har det bra i soffan där bak. Värre är det med hunden. Troligtvis vibrerar golvet och hon vägrar envist att ligga ner, som den terrier hon är. När vi kör över väggupp studsar hon upp och försöker krypa ihop mellan makens ben. Samma ben som har direktkontakt med koppling och gaspedal... Jag ber en tyst bön om att hon ska vänja sig samtidigt som jag drar ut henne från förarplatsen.

Det skakar och skallrar lite här och där när vi kör. Jag knycklar ihop lite hushållspapper och trycker in i dörrspringor så att vi ska slippa de irritabla ljuden när vi rullar. Skafferidörren öppnar sig i vänsterkurvorna och både det ena och det andra rullar runt på golvet. En litet basic verktygskit är klokt att ha som standardutrustning i bilen. Silvertejp bör absolut ingå i detta kit. Under vår resa lossnar både en och två skruvar på denna husbil i 800 000-kronorsklassen.

Med välfylld kyl, två matkassar är ungefär vad som ryms, lämnar vi fastlandet och tas emot av den mäktiga Tjörnbron. På andra väghalvan sniglar sig bilarna fram. Förmodligen midsommarfirare på väg hem till Götet på söndagskvällen. I hundratal. För en gångs skull är man på rätt sida av vägen. Något senare tar en flytande väg, ett sorts båtliknande flotte kan man säga, oss över till Malö. Malös familjecamping är just så liten och familjär som den låter. Och så har den hela havet framför sig med mjukt rundade klipphällar, kobbar och skär.

[img]http://www.marianyckelpiga.se/images/Maria%20privat/bohuslan.jpg[/img]

Vi parkerar husbilen på anvisad plats och riggar upp. Fäller ut markisen, plockar fram stolar och bord. Det är lite att fixa vid varje parkering. Att säga"- Vi glömde köpa smör" sedan man riggat upp är inte populärt, tipset är att alltid skriva inköpslista. För vid varje start ska allting plockas undan, packas ihop och dessutom ska sovsäckar, filtar och annat mjukt stoppbart knölas in i skåpen så att inte glas och koppar trillar omkring när man kör. Var sak på sin plats, det är så det måste vara. Det låter kanske småjobbigt men vi blir snabbt rutinerade och det hela går som en dans. Men om du är glömsk är det inte alls någon dum idé att ta med en cykel, då kan du lätt trampa iväg till närmsta butik om det finns någon sådan.

[img]http://www.marianyckelpiga.se/images/Maria%20privat/burstner_bohuslan.jpg[/img]

Maken längtar efter en öl, jag efter havet. Barnen har spring i benen och vår hund Mira har sina korsade. Vi gör det enda rätta – vi går ner till havet. Vacker t är det.

Det är vår första natt i husbilen. Som egentligen inte är en fyramannabil. Bürstnern har en 1,40 bred dubbelsäng till oss föräldrar, en köksavdelning med kyl, frys och gasspis samt en sittplats med soffa och bord, som nattetid förvandlas till 1 1/2 säng. Det är compact living för två personer; än kompaktare blir det med två barn och en hund. Barnbilstolar, dynor och kuddar ska flyttas (frågan är bara vart?), bord ska fällas ner och bäddar ska bäddas. Hunden sover på golvet. Tror vi ja… på morgonen ligger hon och sträcker ut sin lurviga lekamen i barnens säng. Ledsen Mira, det blir koppel på ikväll. Med begränsade hygienmöjligheter och grasserande fästingtider får hunden bliva vid vår läst.

Just den här första kvällen är faktiskt lite kylig, den där riktiga sommarvärmen har ännu inte kommit. Innan jag och maken går ut slår vi på värmen i husbilen till våra små sovande änglar. Vi sitter utanför på campingstolarna med myggljus och Mygga och filtar och rödvin. När mörkret lägger sig är det dags även för oss att krypa till kojs. Vi öppnar dörren och 50 bedövande grader slår emot oss. Så nu vet vi att värmen funkar i alla fall. Och var vinterläget är.

Vi stannar i dagarna tre på mysiga Malö som vi kommer minnas med på backiga cykelturer, salta bad, Handelsman Flink, krabbfiske, källsortering, barnatrots, femkronorsdusch, Yatzy, campingdisk och vattenpåfyllning med kanna. Det tar sin tid att fylla på med en vanlig vattenkanna. Dessutom är det dags för den första toatömningen. Just det där med toatömning är lite speciellt. En mindre trevlig uppgift, som alla säkert inser. Och innan vi förstod att man skulle dra tillbaka den svarta spaken för att få ner skiten i systemet… Ja man lär så länge man lever. Vi är aldrig så rörande överens om att använda campingtoaletterna och moder natur i mesta möjliga mån. Och jag är helt på det klara med att maken är första toatömmare.

[b]VILDMARKSLIV I VÄRMLAND[/b]
Allt flyter på bra, hunden verkar vänja sig vid golvvibrationerna och barnen är vid gott humör, så vi bestämmer oss för att trycka plattan i mattan. Karlstad nästa. Och ni vet ju det där med "sola i Karlstad". Inte fan skiner den. Men hett som i helvetet är det när vi kliver ut ur Bürstnern på köpcentrats parkering. Hunden får en välbehövlig runda och sen får hon stanna i husbilen. Fram med vattenskålen, vi öppnar alla takfönster och drar ner gardinerna. Nu gäller det att skynda sig så att inte hunden avlider av värmeslag… En proviantrunda senare är vi redo för den värmländska vildmarken.

Helt plötsligt står vi utan mål. Vart köra? Jag som fått rollen som kartläsare har ringat in ett område runt Nedre Fryken som ser fint ut. Men det ligger ju inte på vägen. Som kartläsare till min bättre hälft måste man välja destinationer som ligger exakt på den rutt som leder till slutdestinationen. Annars är det en omväg. Efter en stunds äktenskapligt trätande om vägrutten hittar vi just ett sådant ställe som man drömmer om att hitta. Ett vykortsställe. En spegelblank sjö kantad av värmländska skogar. Ljuvligt trolsk. Visten heter den visst… och vi kör gladeligen ner husbilen ända ner till strandkanten. Precis så som min far, till hälften ägare av detta fordon, sa att man INTE skulle göra. Husbilen har nämligen en rejält och ouppskattbar tyngd (3,5 ton lär jag mig senare) och man riskerar att fastna på grund av att den sjunker ner. Men så han har ju heller inte varit vid sjön Visten. Den där lilla plätten fullkomligt skriker efter Bürstnern att komma och parkera sig.
Åtminstone känns det så tills två skinheads med en rottweiler parkerar provocerande nära oss. Förmodligen är de ett par hyvens kortklippta killar som bara ska de ge hunden ett kvällsdopp.

En stund senare i bekväma brassestolar med var sitt rödvinsglas i solnedgången frågar jag maken " – Tog du med dig yxan?" Denna absurda idé, att ha med sig en yxa på husbilssemester, skrattade och jag högljutt åt där hemma innan avfärd. Vad i all världen ska man ha en sådan med sig för? I skymningen gräver vi tillsammans fram detta välsignade lilla verktyg ur bagageutrymmet. Helt klart en bra-och-ha-grej i husbilens lilla verktygskit när man fricampar i Värmlands urskog.

[img]http://www.marianyckelpiga.se/images/Maria%20privat/varmland_solnedgang.jpg[/img]

Tänk på var och hur du parkerar. Eftersom det runt sjön Visten finns en del stugor frågar vi naturligtvis om det är ok att parkera här en natt. Det hör till god ton. Men Allemansrätten gäller annars. Enligt Naturvårdsverket är grundregeln för husbilar att du får stanna i högst 24 timmar på rastplatser och skyltade P-platser utmed allmän väg på vardagar. På lördagar, söndagar och helgdagar får du stanna till nästa vardag. Däremot får du inte köra in med motorfordon på barmark i terrängen. Du får inte heller köra ut på strand, äng, hagmark eller annan naturmark. Praktiskt taget all naturmark är terräng i lagens mening.

Att parkera ut med de stora motorvägarnas rastplatser är varken särskilt trevligt eller någon god idé. Om du absolut måste, välj då en plats där många lastbilar och långtradare har parkerat. Vägpirater finns men är än så länge relativt sällsynta i Sverige. Det är ytterst få som blir rånade i förhållande till hur många husbilar som rullar på vägarna. Det finns ingen anledning till oro om ditt sunda förnuft får råda.

Efter näskaffefrukost och morgondopp fortsätter färden norrut. Vi kommer loss med husbilen – utan problem som tur är – och kör utmed Klarälven. Vi tänker fricampa igen — gärna off-the-beaten-track – längs älven. Men efter en stunds sökande inser vi att det är Värnäs lilla camping som inbjuder mest, trots allt. Vi campar här två nätter, bara en tre–fyra meter från älvens strand, och vi är särskilt tacksamma för våra oumbärliga myggnät i husbilen. Alla fönster och dörrar är försedda med myggnät, och gud nåde den, stor som liten, som glömmer att dra för nätet i dörren. Andra dagen blir en stor dag för far och son, stolta som tuppar med välfylld fiskehåv återvänder de till lägerplatsen. Herrarna bjuder på nygrillad regnbågsforell, kryddad med granris, nypotatis och skirat smör till middag. Ah, livet är gott.

[img]http://www.marianyckelpiga.se/images/Maria%20privat/varmland_grillfisk.jpg[/img]

[b]SILJAN RUNT[/b]
Dalarna är varmt och välkomnande. Vi gör ett efterlängtat studiebesök i Nusnäs hos dalahästmålarna och förundras över att de fortfarande görs helt för hand. Att minst 5-6 personer har varit manuellt delaktiga i varje hästs produktion. Det kan man kalla hantverk.

[img]http://www.marianyckelpiga.se/images/Maria%20privat/dalarna_hastar.jpg[/img]

Några Dalahästar rikare glider vi in i Mora Park som är en förträfflig camping med allt du behöver, och dessutom ligger den inne i Mora. Med gångavstånd till centrum är det kul att komma lite närmare civilisationen efter Värmlands vildmark. Den moderna campinganläggningen har allt tycks det som… egen sandstrand, småbåtshamn, minigolfbana, cykelbilar, lekplatser, tennisbanor, kanotuthyrning, kiosk, restaurang med trubadurkvällar. Dessutom moderna servicehus som inte tar fem kronor för en ynka treminutersdusch. Helt nytt för mig är att tre minuter tydligen är olika länge beroende på geografin. På senaste stället hade jag bara en femkrona och blev stående med lödder i håret och svordomar på min tunga. Numera har jag alltid två femkronor med mig till duschen. I servicehusen finns även välutrustade kök med faciliteter som spis, micro, diskmaskin, tvättmaskin och torktumlare. De två senare högt uppskattade av denna fyramannafamilj med snabbväxande smutstvätthögar och begränsade förvaringsutrymmen.

På kvällen får maken och jag vår första riktiga utesittarkväll, värmen är behaglig och myggen betydligt färre än vid Klarälven. Bryggkaffe och maltwhisky. Sovande barn. Vi njuter av stunden.

Efter Mora styr vi mot Rättvik med sin långa brygga. Vi tränger in oss på Siljansbadets camping. Efter riggning av markis, möbler och annat smått och gott hälsar vi artigt på grannarna. Till skillnad från tidigare campingar är det här tätt mellan platserna. Vår plats är i strandkanten och naturligtvis parkerar vi med utsikt över sjön. På tvärsan liksom. Stort misstag visar det sig. Grannfrun går på som en furie och läxar upp oss om campingvett och dito regler. Förvisso är vi ovana campare och förvisso är det fullt möjligt att vi ställt oss både fel och alldeles för nära henne men några Häxan Surtanter göre sig inge besvär. Vi står kvar. Grannfejden består.

4-metersregeln på campingar handlar om brandsäkerheten, lär vi oss av vår andra granne som är av den mer behagliga och informativa sorten. En del olyckor har hänt på grund av att man står för nära och med nosen eller draget på fel hål. Lätt skamsna bestämmer vi oss för att packa ihop och köra vidare, ett åskoväder drar in och det är ändå ingen idé att betala en dyr strandplats om det inte är badväder. Vi startar projektet inpackning som tar en stund. Barnen är gnälliga och rastlösa. Hunden är åskrädd. Klara för avfärd. Lagom tills vi står i utcheckningen strålar en stor sol över Rättvik igen.

Kulturbyn Tällberg är vår nästa hållplats och utstrålar en genuin dalaprakt. En storslagen utsikt över Siljan som här är så overkligt vacker. Vi hade tänkt fricampa men när vi får syn på Tällbergs lilla camping alldeles nere vid vattenbrynet ändrar vi oss. Det är trots allt bekvämare på campingplatser, med el. Kanske står här totalt tjugo campingfordon, och toaletter och duschar är inhysta i puttriga timmerstugor. Vi bestämmer oss för att stanna två nätter och får plats på första parkett med utsikt över sjön. Med kraftig lutning… Vi pallar upp Bürstnern så gott det går, det blir nog ok. Lite lutning får man leva med. Pastavattnet rinner nästan över kanten och kaffebryggaren måste pallas upp. På natten sover vi med huvudet vid fotändan för att undvika att få blodstörtning. Men det är inte den enda rikting bilen lutar åt; när maken vaknar har han ont i varenda led. Han har legat och spjärnat emot för att inte rulla ner från sängen. Aj.

Efter morgonpromenaden rullar vi in markisen, stuvar in i skåpen och parkerar om Bürstnern. Mindre lutning är lika med en gladare make.

[img]http://www.marianyckelpiga.se/images/Maria%20privat/dalarna_tallberg2.jpg[/img]

Compact living innebär både närande och tärande. Man är tillsammans hela tiden och konflikter och irritation är oundvikligt. Hänsyn är det magiska ordet.

[b]MOT SÖDERN[/b]

Folket flockas nere på bryggan redan innan vi avslutat frukosten. Vi packar ihop oss, tömmer toan och fyller på vatten. Med slang, tack och lov. Iväg.

Faktum är att vi börjar känna oss mätta på campinglivet. Vi längtar hem till vårt stora hus (som inte alls är särskilt stort egentligen). Det är en ganska skön känsla, känslan av hemlängtan. Framför oss väntar en lång körning, för lång för barnen, och vi siktar på en övernattning halvvägs. Men just denna dag är barnen på sitt allra bästa solskenshumör så vi kör så det ryker ända ner till Västervik. Vi parkerar i hamnen, intill andra husbilar i en snygg rad. Raden består förutom av oss, av en tysk husbil och ett tiotal svenska. Att vi radikalt sänker medelåldern på husbilare råder det ingen som helst tvekan om.

[img]http://www.marianyckelpiga.se/images/Maria%20privat/vastervik.jpg[/img]

Efter en glass i småbåtshamnen och ett besök på den offentliga toaletten går vi tillbaka till husbilen för kvällsproceduren. Barnen har nu skiftat humörsläge och kompenserar ivrigt dagens stillasittande i bilen. Maken och jag sitter där runt elvatiden trötta med vår kvällsmacka och blickar ut över ett stilla hav samtidigt som vi hör hur hela havet stormar inne i husbilen. Till slut somnar de, våra vilda små, och kort därefter även vi. Till måsarnas skrikande sång.

Matförrådet börjar sina och det blir en skral frukost. Nu mot Vimmerby, sista dagen blir en barnslig dag i Astrid Lindgrens värld. Och resans sista campingplats blir den i Mariannelund. I smattrande hällregn slår vi för första gången på två veckor på teven. Tänka sig, den funkar. Visserligen bara på Kanal 9 men en kanal är bättre än ingen kanal. En repris av Allsång på Skansen får duga. Senare skulle vi få veta att man ska trycka på knappen DTV istället för TV på fjärrkontrollen. (DTV står för digitalteve.) Tro inte heller att det är fel på teven om du får ställa in kanalerna på nytt vid nästa stopp. Ständiga elavbrott bidrar naturligtvis till detta.

När vi sen ligger där som bäst i sängen i sällskap av Stieg Larsson och John Grisham har vi ett brak utifrån. Markisen! Vi har lärt oss av vana husbilsgrannar att ställa markstöttorna i diagonal lutning inåt för att få kraftig nedförsbacke på markisen. Men detta skyfall blev tydligen för mycket ändå. Bara en sak att göra; på med badrockar och foppatofflor, ut i piskande ösregn och vinande vind för att rulla in markisen.

På morgonen när vi för första gången äter frukost inne i bilen ser vi våra stackars grannar förtvivlat packa ihop sitt genomblöta sexmannatält. Livet är inte rättvist. Vi tackar Bürstnern för att den finns och för vår första husbilsresa. Men inte den sista, det lovar jag.