Solnedgång över floden Daugava
Det var ju inte så att det blev någon lyxtillvaro, det lockade mig inte ens. Lyxen bestod i stället av att få uppleva något som avvek från det invanda. Oftast blev det en resa utomlands, något som ännu inte hunnit bli vardagsmat när vi skrev 60-tal. Det var motorcykel och tält och då och då unnade jag mig en natt på pensionat, eller Gasthaus som de kallas i Tyskland.
Det dröjde inte många år förrän jag insåg skillnaden mellan att resa själv och resa ensam. Det senare är inte alltid så roligt men att resa på egen hand har gett mig desto mer. Man stannar när man vill och sällan har det saknats umgänge när man slagit läger för natten.
Efterhand blev resmålen mer avlägsna och Grekland blev nästan nästgårds. Jag minns i synnerhet när jag följde kusten i södra Grekland, Peleponesos heter regionen, redan i slutet på mars. Jag bjöds på strålande svenskt högsommarväder och blommande körsbärsträd flankerade av berg med snöklädda toppar. Vackrare vyer är svåra att tänka sig. Problemet är snarast att det är några mil att köra dit och mars är sällan särskilt sommarlikt i norra Europa. Sådant går att lösa med ett hyrfordon som faktiskt är ett alternativ även för den som äger ett själv.
Ytterligare några år senare tog jag mod till mig och körde runt Svarta Havet. Jag hade ingen aning om att Turkiets norra kust var så grön och frodig. Inte heller att Georgien var så otroligt vackert. Så småningom kom jag till södra Europa på vägen tillbaka, eller i varje fall mer näraliggande trakter som Rumänien och fascinerades av både Drakulas slott och gamla charmiga småstäder. Här går även en av världens vackraste vägar om man nu kan gradera sådant.
Nu har ungarna sedan länge flugit ur boet och jag har börjat utforska den östra delen av Europa, gärna under lite längre perioder. Coronan har satt käppar i hjulet för många upplevelsetöstande individer men just nu ser det ut att lätta lite grand. Färjorna börjar snart gå igen och då kan det vara dags att slå ett slag för en resa till Baltikum. Jag vågar påstå att det är nog så exotiskt och något som de flesta svenskar inte sett så mycket av trots att det är nära.
Den charmiga gamla stan i Tallinn har mycket att erbjuda även om den just nu lider av turistbrist. Men pratar vi om resten av Baltikum har inte turismen varit särskilt intensiv efter andra världskriget. Det är synd för här finns mycket gammal historia som skulle kunna intressera svenskar.
Med en rundtripp på ett par hundra mil kan man täcka in vad som känns som varenda kvadratcentimeter av dessa tre länder, njuta av fantastisk skogsluft, badstränder som gör skäl för att kallas norra Europas riviera och njuta av floden Daugovas stundtals forsande flöde, på vikingatiden den viktigaste handels- och transportvägen från Östersjön österut. Tar man sig söderut till Polska gränsen är man i ett av Europas största fågelparadis och utanför Vilnius kan man besöka Europas geografiska mittpunkt. Visste du ens att det är där den är?
Allt på ungefär samma yta som Sverige söder om Mälardalen.
Möjligen kan man skryta mer med resan till Thailand men upplevelserna i Baltikum blir inte färre. Jag som haft förmånen att se området mer på djupet än de flesta, områdena mot ryska gränsen med de lökodlande Old Believers, gränstrakterna mot Belarus och skyltarna som visar avståndet till Minsk hyser en djup vördnad för ländernas öde. Att vandra runt i Haapsalu där folk satte sig i roddbåtar för att fly till Sverige får en annan dimension på plats. Inte minst när man vet att Ilon Wikland, illustratören till Astrid Lindgrens böcker, var en av de som flydde. För är det något vi betraktar som genuint svenskt är det väl hennes rollfigurer tecknade genom Ilons händer.
Visserligen är länderna små men upplevelserna känns stora. Att de dessutom är både nära, exotiska och ovanliga att uppleva gör det hela till något speciellt. Inte minst för att man är ganska ensam om dem. Den typ av ensamma semestrar gillar jag allra mest. Ta chansen du också att uppleva något utöver det vanliga!