Sighisoara, en färgstark stad

Den pergolaliknande smala stensatta gångvägen leder upp till stadsporten. Gradvis har utsikten över den moderna stadens tak blivit allt mer imponerande och det är med vördnad man träder in.

På andra sidan stadsmuren möts vi av en helt annan värld. Den jämna stenläggningen på vägen upp från parkeringen har blivit till kullersten. Vi lämnar också damerna som säljer hallon, blåbär och mineralvatten bakom oss. Några väljer istället att gå upp på den andra sidan av staden. Där finns den bedårande trappan mellan den övre och nedre staden. 175 väl använda trappsteg man inte bör missa.

Innanför stadsmuren är det historiens vingslag som gäller. Ståtliga kyrkor. Hus uppförda med hantverksmässig skicklighet. Målade i starka färger. Rumänien är färgstarkt ur flera synvinklar men här mer än på de flesta ställen. Här lyser gula, röda, blå, lila och andra nästan överdrivet starka färger upp gränderna även den mest gråmulna dag. Nästan alla hus är försedda med underbart vackra fönster och dörrar i kontrasterande kulörer. Dörrarna ibland halvvägs upp på väggen och nås via en liten trappa. Det är som att öppna en historiebok. Här ska upplevelsen konsumeras sakta. Detaljerna avnjutas som en måltid på en Michelin-restaurang. Helheten skapas av det unika man finner överallt. Det behövs tid för sådant, frågan är om en dag räcker för en historiegourmet.

Redan på 1200-talet fann tyska hantverkare och handelsmän denna natursköna plats, kanske något tidigare. 1191 nämns den i text. De grundade staden som idag har få motsvarigheter. Staden blev rikare. Tornen allt högre, 1556 byggdes klocktornet som reser sig 64 meter upp mot himlen, det är nästan för femhundra år sedan. Imponerande idag, mästerligt då. En del menar att det är ännu äldre. Det är ett av de ursprungliga fjorton av vilka nio finns kvar. Alla tillhörande och bekostade av varsitt skrå med namn som repslagarnas, skräddarnas, skomakarnas, klensmedernas eller guldsmedernas torn. Ju rikare skrå desto större, högre och mer imponerande torn. Stadsledningens klocktorn var det mest imponerande och dess ursprungliga mekanism och figurer som gav stadsborna varje timslag kan beskådas på museumet. För det mer handfasta försvaret fanns fem försvarsanläggningar och omgivningen runt den övre staden bevakades noga från tornen. Att gå upp i klocktornet för att beundra utsikten är ett måste, det var inte mycket som kunde undgå vaktens vakande öga.

Innan dess ska ett fort från romartiden funnits här så möjligen var inte tyskarna först. Kanske var det sexsidiga fortet lika imponerande eftersom slutet på stadens namn, șoara, tros betyda fort. 1337 hade Sighișoara blivit en plats för kungligheter som gav staden stadsrättigheter. Sådant gav extra glans och rikedom, inte minst eftersom kungar dessutom krönts här. Det är inte många länder som kan visa upp sådana här städer.

Få, om ens någon muromgärdad stad, kan i östra Europa tävla med Sighișoara när vi talar om bebodda medeltidsstäder. Möjligen Tallinn som även den betraktas som mycket speciell. Men nej, inte på något annat sätt går de att jämföra.

Men imponerande städer med rikedom blir också föremål för avundsjuka. Staden har varit ockuperad, härjats av bränder och även pesten. Ändå har glamouren bevarats. Kanske än mer idag än tidigare trots att så få svenskar känner till dess existens.

Idag säger vi att det här är Östeuropa. Då var det Centraleuropa, kanske egentligen fortfarande. Det blev till och med en viktig plats i Centraleuropas historia och en av Transylvaniens viktigaste städer. Man kan förstå det eftersom det fanns femton handelsgillen och ett tjugotal skråväsenden på sextonhundratalet. Än idag finns namn på olika gator och torg som minner om den tyska dominansen. Det var ju först efter första världskriget som staden blev rumänsk, innan dess tillhörde den Österrike-Ungern.

Av byggnaderna att döma skulle man kunna tro att tiden stannat men det är en förunderligt levande plats. Sorlet från turisterna, klappret av fötter mot kullerstenarna, kaffekoppar som klirrar mot faten när de sätts tillbaka. Någon som skrattar lite uppsluppet när de läppjar på det svalkande inhemska vita vinet. Barnens lek medan föräldrarna kopplar av i skuggan under restaurangens pergola. Dofterna från det lokala köket och någon som stänger en dörr lite hårt. Jo, och så hundarna, de allerstädes närvarande oavsett var man är i Rumänien. Man kan tro att det är nationens signum.

Floden heter Tarnava Mare. Eller Târnava Mare som det stavas på rumänska. Staden stavas Sighișoara. Vlad Țepeș sägs ha fötts här, det var han som kom att kallas vampyr Dracula i Bram Stokers bok. Men några bevis för att det var just i det marknadsförda huset han föddes finns inte. Kända namn väcker alltid lite extra glans, eller i det här fallet kanske mer mystik. Vill man kan man besöka hans barndomshem eller gå på tortyrmuseumet i det höga tornet. Känns väldigt malplacerat i den här gemytliga miljön, men visst ger det staden en extra glamour. För visst är kampen mot det Ottomanska riket något speciellt.

De kullerstensbelagda gatorna är smala och vindlande. Överallt finns små butiker som säljer souvernirer, inte minst masker med Dracula. Barnen springer runt med dessa för ansiktet. En och annan turist ger barnen en uppmuntrande kommentar. Eller ett vrål. Det senare passar nog bättre till maskens utseende. I nästa hörna ligger restaurangen inbäddad i grönska. Men den ser man först när man följt den vindlande gränden. Under tiden njuter man av de färgglada fasaderna. Rumänien är överlag färgglatt men inte alla har råd. Här blir det extra mycket eftersom husen är små. När varje hus har sin egen färg blir det som att vandra i en färgpalett. Det är faktiskt svårt att hitta något liknande, kanske därför hela staden är UNESCO-klassad sedan 1999.

Nere vid floden finns den mindre befästa delen, den nedre staden, uppe på berget är det extra väl skyddat. De högst belägna delerna var också de rikaste med handelsmännens kvarter där även de mest påkostade kyrkorna finns som Church of the Dominican Monastery som i varje fall har funnits sedan 1298 då de äldsta skrivna källorna nämner den. Här finns även Venetian House och Stag House som tillhörde de allra rikaste i Sighisoara. 

Kommer man i juli ska man inte missa när staden återuppväcks i sin forna glans, då handelsmän och hantverkare visar upp gångna traditioner och kläder under Medieval Festival of Sighisoara. Hela staden blir som ett levande museum men då försvinner den lugnare atmosfär man kan uppleva övriga delar av året. Ändå är det något speciellt att bli förfyttad i tiden på ett mer handgripligt sätt. Trots alla turister som inte riktigt passar in i medeltidens livsstil.

Sighisoara är något extra, en stad som stannat i tiden men ändå inte. Kanske en av Europas charmigare städer.